Start     Jorden     Rymden     Människan     Djur     Teknik     Byggnadsverk     Sport     Sverige     Topplistor    
 
 
Rymden

Världens 15 rymdstationer

Uppdaterad 17 feb 2017
En rymdstation är en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad för att människor ska kunna leva där en längre tid. Rymdstationer kan i regel inte lyfta eller landa själva, utan måste skjutas upp av hjälpfarkoster. Alla rymdstationer som än så länge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi får se en rymdstation runt månen. Här är en lista över världens alla rymdstationer, listade i kronologisk ordning efter när rymdstationen, eller första modulen av den, sköts upp. Med på listan finns även en rymdstation som gick sönder innan den hann ta emot mänskligt besök, två prototyprymdstationer som aldrig kommer att bli bemannade, samt en rymdstation som inte har skjutits upp ännu. Vi har även skrivit om två rymdstationer som havererade innan de fastnade i ordentlig omloppsbana. Bilderna på de tidiga sovjetiska rymdstationerna och på de kinesiska är tyvärr begränsade till annat än fotografier, då dessa fortfarande är antingen copyright-skyddade eller hemliga.

15. Salyut 1 - April 1971

I rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA var det oftast Sovjetunionen som vann de olika racen. De var bland annat först med att få en satellit i omloppsbana (Sputnik 1, 1960), först med att skicka upp en människa i rymden (Yuri Gagarin, 1961) och först med en rymdpromenad (Alexey Leonov, 1965). USA var dock som bekant först med att skicka människor till månen (Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 1969). Sovjetunionen blev efter månlandningen återigen först med en milstolpe - att skicka upp en rymdstation. År 1971 sköts Salyut 1 upp med hjälp av en Proton-K-raket. Stationen var cika 16 m lång och 4 m i diameter.[3] Fyra dagar efter uppskjutningen anlände rymdfarkosten Sojuz 10 till stationen, men de lyckades inte docka ordentligt och de tre kosmonauterna fick aldrig se insidan av Salyut 1. Ett nytt försök gjordes en och en halv månad senare då Sojuz 11 anlände till stationen, och denna gång lyckades besättningen docka och komma in. Där spenderade de sedan tiden med att bland annat studera jordens geologi och hur rymdvistelser påverkar människans kropp. Efter 22 dagar på rymdstationen och 23 dagar i rymden (ett nytt rekord) flög besättningen tillbaka mot jorden med Sojuz 11. Kapseln landade mjukt i Kazakstans öken, men när räddningspersonal öppnade luckan fann de alla tre döda. En tryckventil hade brustit vid återinträdet och de tre hade dött av att all luft försvunnit ur farkosten. Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen på is ett tag. Salyut 1 fick slut på bränsle (vilket behövs för att rymdstationer med hjälp av styrraketer ska ligga kvar på rätt höjd) och brann upp i atmosfären över Stilla Havet i oktober 1971, efter 175 dagar i rymden[2]. På illustrationen syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) närma sig Salyut 1.

(DOS-2 - Juli 1972)

Ungefär ett år efter Salyut 1 skulle dess efterföljare skjutas upp - den strukturellt identiska Salyut 2. Uppskjutningen gick dock inte som planerat när Proton-K-raketens andra steg misslyckades och rymdstationen föll ner i Stilla havet.[1] Då stationen aldrig nådde omloppsbana "förtjänade" den heller aldrig namnet Salyut 2, utan förblev endast DOS-2. På bilden syns DOS-2 tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel.

14. Salyut 2 - April 1973

Parallellt med Salyut-programmet hade Sovjetunionen även ett hemligt militärt rymdstationsprogram kallat Almaz. I april 1973 var den första rymdstationen i detta rymdprogram, Almaz 1, klar för uppskjutning. Men att dölja en uppskjutning och en stor satellit är svårt och därför smög man in den militära rymdstationen som en del i det civila Salyut-programmet, och kallade Almaz 1 för Salyut 2.[1] Almaz-stationerna hade samma diameter som de civila Salyut-stationerna (cirka 4 m), men var lite kortare (cirka 15 m).[3] Uppskjutningen av Salyut 2 (Almaz 1) lyckades och den lade sig i omloppsbana. Rymdstationen susade omkring runt jorden i ett par veckor, innan den plötsligt gick i delar, som dagar senare brann upp i atmosfären. Anledningen till haveriet kan ha varit en kollision med delar från det tredje steget av Proton-K-raketen som Salyut 2 hade skjutits upp med. Raketsteget hade trolgitvis lagt sig i omloppsbana i närheten av Salyut 2, och på grund av tryckförändringar exploderat strax efter uppskjutningen och spridit delar omkring sig.[4]

(Kosmos 557 - Maj 1973)

Strax efter att Salyut 2 (egentligen Almaz 1) gått sönder, men ej ännu störtat, skickades en ny rymdstation upp av Sovjetunionen. Trolgtivis var det en civil Salyut-station som sköts upp, och som senare var tänkt att bli bemannad[1] (och som då skulle ha sett ut som på bilden, här avbildad tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel). Dock fick den aldrig namnet Salyut 3, eftersom den efter en lyckad uppskjutning fick problem med sina styrraketer och hade svårt att hålla sig i omloppsbana. De felaktiga styrraketerna körde snabbt slut på allt bränsle, och efter 11 dagar i rymden brann Kosmos 557 upp i atmosfären.[1]

13. Skylab - Maj 1973

Tre dagar efter att Sovjetunionen skjutit upp Kosmos 557 var det dags för USA att ge sig in i matchen. Hittills hade Salyut 1 varit den enda någorlunda lyckade rymdstationen. Salyut 1 hade ju varit den enda rymdstationen som hade haft en besättning ombord, även om de efteråt omkom vid återinträdet i atmosfären. Skylab byggdes av ena steget av en Saturn IB-raket och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den större - cirka 26 m lång och 7 m i diameter.[5] Uppskjutningen skedde med hjälp av en Saturn V-raket, samma raket som hade skjutit iväg Apollo-farkosterna till månen. Den här gången uppstod dock problem och Skylab tappade den ena av sina två solpaneler, samt sin meteoroidsköld, som förutom att skydda mot minimeteroider också skulle skugga Skylab mot solen. Delar från meteroidskölden fastnade vid den kvarvarande solpanelen, vilken därför inte kunde fällas ut ordentligt.[5] Två och en halv vecka efter Skylabs uppskjutning anlände rymdfarkosten Skylab 2, en ombyggd Apollo-farkost, med den första besättningen på tre astronauter. På grund av den saknade skölden var här väldigt varmt, men snart lyckades de genom en lucka från insidan fälla ut ett stort parasoll, och temperaturen sjönk till behagliga 23 °C.[6] De tre astronauterna stannade sammanlagt 28 dagar i rymden (ett nytt rekord), varav de efter två veckor lyckades fälla ut solpanelen under en rymdpromenad så att Skylab fick ordentligt med ström. Sedan åkte de hemåt med Skylab 2 och landade säkert i Stilla havet. I juli 1973 anlände Skylab 3 med nästa besättning på tre astronauter, vilka stannade i 59 dagar. De satte bland annat upp ett stabilare solskydd. I november 1973 kom sedan den sista besättningen, även den bestående av tre astronauter. Dessa stannade i 84 dagar och satte därmed ännu ett nytt rekord för längsta tid i rymden. Skylab var under hela sin tid ett laboratorium, där man gjorde olika naturvetenskapliga observationer och undersökningar av kroppens anpassning till tyngdlöshet. Bland annat undersökte man "puffy face syndrome", fenomenet med ett svullet ansikte i tyngdlöshet (det beror på att blod och vävnadsvätskor inte längre dras nedåt i kroppen av gravitationen). Efter Skylab 4 gjordes inga bemannade rymdfärder av NASA mellan 1975 och 1981, i väntan på rymdfärjorna, så stationen förblev obesökt tills den planerat störtade mot jorden 1979. En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvästra Australien, bland annat över staden Esperance som gav NASA 400 dollar i böter för nedskräpning.[7]

12. Salyut 3 - Juni 1974

Salyut 3 var precis som Salyut 2 egentligen ingen civil rymdfarkost, utan en militär sådan inom Almaz-programmet. Salyut 3, eller Almaz 2 som den egentligen hette, sköts upp i juni 1974. Till skillnad mot sin föregångare Salyut 2 (Almaz 1) lyckades Salyut 3 (Almaz 2) ta emot en besättning. Rymdfarkosten Sojuz 14 nådde rymdstationen i juli 1974. Kosmonauterna levde ombord på rymdstationen i 14 dagar och återvände sedan säkert hem till jorden igen. De blev därmed de första sovjetiska kosmonauterna som både besökt en rymdstation och kommit levande tillbaks, vilket gjorde Salyut 3 (Almaz 2) till Sovjet första riktigt lyckade rymdstation. Allt gick dock inte helt felfritt. När nästa besättning skickades upp med Sojuz 15 i augusti 1974 fick de fel på styrningen. Vid det första dockningsförsöket missade de rymdstationen med 7 m, och vid det andra 30 till 50 m, och de fick återvända hem till jorden utan att ha satt sin fot på Saluyt 3 (Almaz 2).[1]

11. Salyut 4 - December 1974

Civila rymdstationen Salyut 4 var efterföljaren till Salyut 1 och de misslyckade DOS-2 och Kosmos 557. Salyut 4 hade en lyckad uppskjutning och efter två veckor i omloppsbana anlände Sojuz 17 och två kosmonauter. På väg in i stationen satt en lapp från teknikerna - "Torka av fötterna!".[1] De stannade på rymdstationen i nästan en månad, innan de klev över till Sojuz 17 och återvände säkert till jorden. I april 1975 lyfte Sojuz 18a med nästa besättning, men strax efter start gick saker och ting snett. Det andra raketsteget lossnade inte från det tredje, och det tredje tändes med det andra under sig. Då lossnade det andra raketsteget, men Sojuz 18a hade kommit ur kurs och farkostens inbyggda navigationssystem detekterade detta och separerade automatiskt farkosten från det tredje raketsteget, samt separerade landningskapseln från resten av farkosten.[1] När detta skedde var kapseln redan på väg nedåt mot jorden, vilket gjorde att återinträdet i atmosfären utsatte kosmonauterna för 21 g i stället för planerade 15 g.[1] Fällskärmarna utlöstes dock enligt planerna och kapseln landade - på en snöig bergsida som den började rulla nedför. Men fallskärmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade. Kosmonauterna misstänkte att de hade landat i Kina och började genast bränna viktiga papper i kapseln. Snart hörde de dock räddningspersonalen på sin radio och insåg att de faktiskt var i Sovjet.[1] Dagen efter kunde kosmonatuerna hämtas med helikopter. Sojuz 18a skulle egentligen fått namnet Sojuz 18, men eftersom uppskjutningen misslyckades gick detta namn till nästa lyckade Sojuz-uppskjutning i stället, vilken skedde i maj 1975. Dessa två kosmonauter stannade på rymdstationen i 63 dagar och utförde massor av experiment och reparationer. Salyut 4 återinträdde planerat i atmosfären i februari 1977 och brann upp.

10. Salyut 5 - Juni 1976

Salyut 5 var den tredje och sista militära Almaz-rymdstationen förklädd som en Salyut. Salyut 5 (eller Almaz 3) sköts upp i juni 1976 och uppnådde framgångsrikt omloppsbana. Två veckor senare dockade Sojuz 21 med stationen och de två kosmonauterna började sin 48 dagar långa vistelse. Besättningen genomförde både naturvetenskapliga och militära observationer och experiment, men återvände hem tidigare än väntat. Enligt en teori hade luften blivit förorenad (och en hemsk odör börjat sprida sig) i Salyut 5, vilket riskerade kosmonauternas hälsa.[1] I oktober 1976 anlände nästa par kosmonauter med Sojuz 23, men vid dockningen började deras farkost att vända sig bort från rymdstationen och dockningen fick avbrytas. Besättningen stoppade datorn som kontrollerade dockningen, men för mycket bränsle hade redan använts. Sojuz 23 fick återvända hem och besättningen kunde slutligen räddas efter en dramatisk landning i vatten. Flera månader senare, i februari 1976, anlände Sojuz 24 och dockade framgångsrikt. Kosmonauterna ventilerade luften i stationen,[1] vilket tyder på att den var förorenad när den tidigare besättningen var där. Efter 17 dagar på stationen återvände Sojuz 24 hem igen och rymdstationen brann planerat upp i atmosfären i augusti 1977.

9. Salyut 6 - September 1977

Salyut 6 blev Sovjetunionens första riktigt långlivade rymdstation. Fram tills nu hade deras lyckade rymdstationer endast haft fyra eller sex besökande kosmonauter, men Salyut 6 kom att ha 33. Rymdstationen, som sköts upp i september 1977, var den första av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket möjliggjorde att två rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen samtidigt. Detta gjorde att en besättning kunde lämna över till en annan, utan att behöva stänga av stationen emellan. Det möjliggjorde även besök av den förarlösa rymdfarkosten Progress, vilken levererade förnödenheter och bränsle, samtidigt som den tog med sig avfall och experimentmaterial hem igen. Stationen hade även förbättringar i levnadsförhållanden, med bland annat egna "kryp-in" till varje kosmonaut, tystare maskiner, en dusch och ett gym. Stationens storlek och form var däremot ungefär densamma som tidigare civila Salyut-stationerna - 16 m lång och 4 m i diameter.[3] Rymdstationens första besättning var uppe i rymden i 96 dagar, vilket slog amerikanarnas dåvarande rekord från Skylab på 84 dagar. Därefter följde ytterligare 16 tvåmannabesättningar, av vilka fyra gjorde riktigt långa rymdvistelser på 140, 175, 185 respektive 75 dagar.[3] Korttidsbesättningarna däremellan stannade oftast en vecka. Några av besättningsmedlemmarna var från andra Warsawapaktländer såsom Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilket var första gången någon annan än från USA eller Sovjetunionen besökte rymden. Tre rymdpromenader genomfördes under stationens tid, där man använde en ny och smidigare rymddräkt än tidigare. Likt alla kommande rymdstationer användes Salyut 6, sammanfattningsvis, för naturvetenskapliga, teknologiska samt medicinska experiment och observationer. Salyut 6 gjorde en planerad nedfärd till atmosfären i juli 1982, där den brann upp. På bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost dockad till vänster och Progress dockad till höger.

8. Salyut 7 - April 1982

Sovjetunionen följde upp sin dittills största succé Salyut 6 med sin sista Salyut. Salyut 7 sköts upp i april 1982 och var mer eller mindre en kopia av Salyut 6. Stationen kom att ha 22 besättningsmedlemmar, inklusive två från andra länder. Stationen hade sex långtidsbesättningar som stannade i rymden i 211, 150, 237, 112, 65 respektive 51 dagar.[3] Nytt för denna gång var att det ibland kom tre besättningsmedlemmar samtidigt till stationen, i den nya Sojuz T-modellen (ibland åkte två personer i den också). Särskilt anmärkningsvärd är den sista besättningen på Salyut 7, vilka kom direkt från rymdstationen Mir (se nedan), där de under nästan två månader hade varit dess första besättning. Efter 50 dagar på Salyut 7 återvände de till Mir där de stannade i 20 dagar. Salyut 7 brann kontrollerat upp i atmosfären i februari 1991, fyra år efter det sista besöket i samband med Mirs uppskjutning. Salyut 7 var inte en lika stor succé som Salyut 6 på grund av några allvarliga tekniska fel. I september 1983 upptäckte besättningen att en av bränsletankarna läckte och det krävdes flera rymdpromenader för att laga detta. Än allvarligare var när markkontrollen i februari 1985 tappade kontakten med den då obemannade stationen. De beslutade att försöka laga den "döda" Salyut 7 och när besättningen på Sojuz T-13 närmade sig stationen såg de att den att långsamt roterade utom kontroll. De lyckades ändå docka, och efter kontroll av luften i rymdstationen öppnade de sedan luckan och gick in. Inuti rådde mörker och frost täckte väggarna, och det tog inte lång tid för kosmonauterna att lista ut att en trasig sensor förhindrade batterierna från att laddas upp av solpanelerna. I vinterkläder och (inte särskilt) stilenliga mössor arbetade sedan de två kosmonauterna i veckor med att återställa batterierna och få allt att fungera, och till slut lyckades de, och deras arbete anses vara en av de mest imponerande bedrifterna i rymden någonsin.[3] På fotografiet ses Salyut 7 med en dockad Salyut-farkost till höger.

7. Mir - Februari 1986

Mir markerade början på en ny typ av rymdstation, nämligen den som byggs ihop av moduler. Den första delen av Mir sköts upp i februari 1986 av Sovjetunionen, men sedan följde sex moduler till, varav en sköts upp av USA: Den första modulen innehöll kosmonauternas sovplatser, motorer, klimatkontroller och två dockningsportar; den andra modulen innehöll naturvetenskaplig utrustning och luftrenare; den tredje modulen innehöll även den lite naturvetenskaplig utrustning samt en luftsluss för rymdpromenader; den fjärde modulen innehöll också främst naturvetenskaplig utrustning men även en dockningsport för NASA:s rymdfärjor; den femte modulen innehöll sovplatser för NASA-astronauter och plats för deras experiment; den sjätte modulen innehöll förbättrade dockningsportar för rymdfärjorna; och den sjunde och sista modulen innehöll även den olika slags naturvetenskaplig utrustning.[8] När Mir stod helt färdig 1996 var den troligtvis som mest cirka 33 m gånger 28 m stor (det är svårt att hitta någon exakt källa) och dess trycksatta, beboeliga volym, var troligtvis 350 m3 till 400 m3, jämfört med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3[3] och Skylabs 361 m3[5]. Utöver att vara den dittills största rymdstationen slog rymdstationen även flera andra rekord. Den fanns i omloppsbana i hela 15 år, den var bemannad i 10 år i rad och den hade den långvarigaste besökaren - Valeri Polyakov var på Mir i 437 dagar, 17 timmar och 38 minuter[8] (ett rekord som står sig än). Under Mirs livstid bestämde sig de två rymdnationerna Sovjet och USA för att samarbeta, och USA började köra sin rymdfärja till Mir för att lära av ryssarnas långa erfarenhet av rymdvistelser. Mellan 1994 och 1998 gjordes elva rymdfärjefärder till Mir, samt en gemensam Sojuz-färd. Sammanlagt besöktes Mir av 125 olika rymdfarare från 12 olika länder.[8] Stationen var designad för tre besättningsmedlemmar åt gången, men kunde husera sex personer under en kortare tid. Mir var basen för många lyckade rymduppdrag, men råkade även ut för flera missöden under åren. En gång krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan på en av modulerna, och en annan gång blev Mir träffad av flera partiklar under en meteorsvärm. Under Rysslands och USA:s samarbete uppstod flera små bränder och instrument började lägga av (det var från början tänkt att Mir bara skulle ligga i omloppsbana i fem år). En gång försvann all ström ombord och Mir började tumla fritt genom rymden. År 1998 annonserade Ryssland att man inte längre hade finansiärer för Mir och att stationen skulle få sjunka ned i atmosfären 1999. Många försök gjordes från olika håll för att hålla Mir levande, och stationen fick leva i två extra år, men 2001 sänktes dess omloppsbana. Det mesta brann upp, men några delar föll ned i södra Stilla havet, 290 mil öster om Nya Zeeland.[8]

6. International Space Station - November 1998

Rysslands och USA:s delade uppdrag på Mir var bara början på deras samarbete. Ryssland hade planer på en uppföljare till Mir - Mir 2 - och USA hade planer på en egen rymdstation - Freedom. Men båda planerna lades ner, och länderna bestämde sig för att bygga en internationell rymdstation - International Space Station (ISS), även kallad "Internationella rymdstationen" på svenska. Senare blev även Europas rymdorgan European Space Agency (ESA) inblandade, vilka överförde sina planer på rymdstationen Columbus till projektet. Japan, som skulle bygga ett laboratorium till Freedom, blev även de delägare i projektet, samt Kanada, vilka skulle bygga robotar. Drömprojektet gick i lås och i november 1998 sköts den första modulen Zarya, innehållandes motorer, elsystem och kommunikationsutrustning, upp av en rysk raket. Två veckor senare levererade en amerikansk rymdfärja modulen Unity, innehållandes en dockningsport för rymdfärjan. ISS var än så länge obemannad och förblev så i två år, under tiden som Mir-projektet avslutades. Men i juli 2000 sköt Ryssland upp modulen Zvezda, med sovkvarter, kök, toalett och luftrenare, och i november anlände den första besättningen med en Sojuz-farkost. ISS fortsatte sedan att växa med fler moduler, men projektet fick sig en rejäl törn när rymdfärjan Columbia exploderade i atmosfären i februari 2003. Columbia hade utfört experiment i rymden (ej på ISS) när skadade värmeplåtar gjorde att ena vingen överhettades och lossnade vid återinträdet. Det tog ända tills 2005 då rymdfärjorna började flyga igen, och tillväxten av ISS återigen tog fart. ISS består idag av flera moduler och massor av solpaneler och andra komponenter på utsidan. Särskilt viktiga är de olika robotarmarna som kan hjälpa till vid dockning eller service av stationens utsida. ISS har en bebolig volym på 388 m3 (total trycksatt volym är över 900 m3) och rymdstationens största längd är 109 m.[9] Stationen är designad för sex besättningsmedlemmar men kan husera det dubbla under kortare perioder. Vid tidpunkten för denna artikels uppdaterande (17 feb 2017) befann sig sex personer ombord på ISS, och dessa tilhörde den 50:e besättningen i ordningen. Från början bestod besättningarna av tre personer, men numera är de alltid sex. Utöver besättningarna har ISS ibland fått kortvarigare besök, däribland av personer som sov ombord på en dockad rymdfärja. Svenske astronauten Christer Fuglesang gjorde två kortvariga besök, 2006 och 2009, där han gjorde flera rymdpromenader på ISS. Tiden på ISS har hittills varit förskonad från allvarligare incidenter, och ISS är idag den rymdstation som befunnit sig längst tid i omloppsbana.

5. Genesis I - Juli 2006

Världens första privata rymdstation sköts upp i juli 2006 av det amerikanska företaget Bigelow Aerospace, vars fabrik ses på bilden. Genesis I är en mindre prototypmodell av deras planerade rymdstation B330 (som i sin tur ska kunna kopplas ihop med flera B330). På bilden ses en prototyp av B330 till höger. Det speciella med B330 och Genesis I är att rymdstationerna är uppblåsbara. Deras mindre volym vid start, och lägre vikt jämfört med hårda konstruktioner, gör de enklare och säkrare att skjuta upp. Genesis I är liten, endast 4,4 m lång[10], medan B330 är tänkt att vara 17,3 m lång[11]. Genesis I testar olika saker relaterat till uppblåsbara konstruktioner, såsom hållbarhet och förmågan att hålla en stabil inre miljö. Genesis I kommer inte att besökas av några människor och ligger än så länge kvar i omloppsbana.

4. Genesis II - Juni 2007

Uppföljaren till Genesis I, Genesis II, sköts upp i juni 2007. Även denna är en mindre prototyp av B330, men är förbättrad utifrån vad man lärde sig av Genesis I. Uppdraget är dock detsamma - att testa allmänna funktioner hos en uppblåsbar rymdstation. Inte heller Genesis II kommer att bli besökt av människor, och ligger precis som Genesis I just nu i omloppsbana kring jorden. I april 2016 sköts en Genesis-liknande modul upp till, och kopplades ihop med, ISS.

3. Tiangong-1 - September 2011

Den kinesiska rymdstationen Tiangong-1 sköts upp i september 2011. Det är Kinas första rymdstation, och med en längd på 12 m och en diameter på 3,3 m[12] liknar den till utseendet en mindre variant av Salyut. Tre rymdfarkoster har än så länge dockat med Tiangong-1. I november 2011 anlände den obemannade farkosten Shenzhou 8, som dockade och återvände framgångsrikt. I juni 2012 anlände sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter, som stannade på Tiangong-1 i tio dagar innan de återvände hem och landade i Mongoliet. I juni 2013 anlände Shenzhou 10, också med tre tiakonauter, som stannade på Tiangong-1 i tolv dagar innan också de landade i Mongoliet. Tiangong-1 har två sovplatser, medan den tredje taikonauten får sova på Shenzhou-farkosten. Även toalett och kök finns på Shenzou-farkosten i stället för på Tiangong-1. Tiangong-1 planeras ligga i omloppsbana till andra halvan av 2017, då den förhoppningsvis kommer att brinna upp helt i atmosfären.[13] Tiangong 1 är den första prototypen inför byggandet av en större modul-rymdstation. På bilden ses Tiangong-1 till vänster med en dockad Shenzhou-farkost till höger.

2. Tiangong-2 - September 2011

Den andra prototypen - den med Tiangong-1 identiska Tiangong-2 - sköts upp i september 2016. En månad senare anlände Shenzhou 11 till Tiangong-2 med två taikonauter, som slog ett nytt kinesiskt rekord genom att vistas på rymdstationen i hela 30 dagar innan de återvände till jorden.[14] Modellen visar Tiangong-2 dockad med en Shengzhou-farkost.

1. Tiangong-3 - ?

Tiangong-3 planeras att skjutas upp tidigast 2018 och kommer att vara den första modulen i Kinas planerade större rymdstation. Än så länge är informationen knapphändig om Kinas planerade storbygge. Bilden visar hur rymdstationen möjligtvis kommer att se ut.
Referenser
[1]
Rex Hall, David Shayler. "Sojuz: A Universal Spacecraft". Utgiven 2003. Läst 17 feb 2017.
[2]
"Salyut 1". NASA. Läst 17 feb 2017.
[3]
"Part 2 - Almaz, Salyut, and Mir". NASA. Läst 17 feb 2017.
[4]
"OPS-1 (Salyut-2)". Russian Space Web. Läst 17 feb 2017.
[6]
"The Skylab Crewed Missions". NASA. Läst 17 feb 2017.
[7]
"Australia once fined NASA $400 for littering". National Geographics. Publicerad 11 juli 2016. Läst 17 feb 2017.
[8]
"Mir Space Station". NASA. Läst 17 feb 2017.
[9]
"Facts and figures". NASA. Läst 17 feb 2017.
[10]
"Genesis ! & II". Bigelow Aerospace. Läst 17 feb 2017.
[11]
"B330". Bigelow Aerospace. Läst 17 feb 2017.
[12]
"Tiangong 1". NASA. Läst 17 feb 2017.
[13]
"China's Tiangong-1 to fall to Earth late 2017". Xinhuanet. Publicerad 14 sep 2016. Läst 17 feb 2017.
[14]
"Shenzhou-11 crew awarded with medals". Xinhuanet. Publicerad 20 jan 2017. Läst 17 feb 2017.
 
 
Liknande
Senaste
Rymden
Djur
Människan
Djur
Jorden
Människan
Människan
Teknik
Människan
Byggnadsverk
Jorden
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Människan