Start      Jorden      Rymden      Människan      Djur      Teknik      Byggnadsverk      Sport      Sverige      Topplistor     
 
 
Rymden

Världens 15 rymdstationer

Publicerad 6 aug 2012
En rymdstation är en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad för att människor ska kunna leva där en längre tid. Rymdstationer kan i regel inte lyfta eller landa själva, utan måste skjutas upp av hjälpfarkoster. Alla rymdstationer som än så länge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi får se en rymdstation runt månen. Här är en lista över världens alla rymdstationer, listade i kronologisk ordning efter när rymdstationen, eller första modulen av den, sköts upp. Med på listan är även de tre rymdstationer som gick sönder innan de hann ta emot mänskligt besök, samt de två prototyprymdstationer som aldrig kommer att bli bemannade. Bilderna på de tidiga sovjetiska rymdstationerna (och Tiangong-1) är tyvärr begränsade till annat än fotografier, då dessa fortfarande är antingen copyright-skyddade eller hemliga.

15. Salyut 1 - April 1971

I rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA var det oftast Sovjetunionen som vann de olika racen. De var bland annat först med att få en satellit i omloppsbana (Sputnik 1, 1960), först med att skicka upp en människa i rymden (Yuri Gagarin, 1961) och först med en rymdpromenad (Alexey Leonov, 1965). USA var dock, som bekant, först med att skicka människor till månen (Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 1969). Sovjetunionen blev dock återigen först med en milstolpe, nämligen den med att först skicka upp en rymdstation. År 1971 sköts Salyut 1 upp med hjälp av en Proton-K-raket. Stationen var runt 20 m lång och 4 m i diameter. Fyra dagar efter uppskjutningen anlände rymdfarkosten Soyuz 10 till stationen, men dockningen misslyckade och de tre kosmonauterna fick aldrig se insidan av Salyut 1. Ett nytt försök gjordes en och en halv månad senare då Soyuz 11 anlände till stationen, och denna gång lyckades besättningen docka och komma in. Där spenderade de sedan tiden med att bland annat studera jordens geologi och hur lång tids rymdvistelse påverkar människans kropp. Efter 23 dagar avbröts besöket i förtid på grund av tekniska problem på stationen, och besättningen återvände till Soyuz 11 och flög ned mot jorden. Kapseln landade mjukt i Kazakstans öken, men när räddningspersonal öppnade luckan fann de alla tre döda. En tryckventil hade brustit vid återinträdet och de tre hade dött av att all luft försvunnit ur farkosten. Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen på is, Salyut 1 fick slut på bränsle (vilket behövs för att rymdstationer med hjälp av styrraketer ska ligga kvar på rätt höjd) och brann upp i atmosfären i augusti 1971. På bilden syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) närma sig Salyut 1.

14. DOS-2 - Juli 1972

Ungefär ett år efter Salyut 1 skulle dess efterföljare skjutas upp, den strukturellt identiska Salyut 2. Denna rymdstation skulle främst fungera som en reservenhet till Salyut 1. Uppskjutningen gick dock inte som planerat när Proton-K-raketens andra steg misslyckades och rymdstationen föll ner i Stilla havet. Då stationen aldrig nådde omloppsbana "förtjänade" den heller aldrig namnet Salyut 2, utan förblev endast DOS-2. På bilden syns DOS-2 tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel.

13. Salyut 2 - April 1973

Parallellt med Salyut-programmet hade Sovjetunionen även ett hemligt militärt rymdstationsprogram kallat Almaz. Syftet med dessa rymdstationer skulle vara övervakning. I april 1973 var den första rymdstationen i detta rymdprogram, Almaz 1, klar för uppskjutning. Men att dölja en uppskjutning och en stor satellit är svårt och därför smög man in den militära rymdstationen som en del i det civila Salyut-programmet, och kallade Almaz 1 för Salyut 2. Stationen var 15 m lång och 4 m i diameter och skiljde sig något i storlek från Salyut 1. Uppskjutningen lyckades och Salyut 2 lade sig i omloppsbana. I närheten lade sig dock även det tredje raketsteget från Proton-K-raketen i omloppsbana, vilken på grund av tryckförändringar exploderade tre dagar senare. Salyut 2 fortsatte dock susa omkring i ett tiotal dagar till, tills den plötsligt gick i delar, störtade och brann upp atmosfären. Det man först trodde var en bränslelina som brustit, visade sig senare (troligtvis) varit en kollision med delar från det tredje Proton-K-raketsteget.

12. Kosmos 557 - Maj 1973

Strax efter att Salyut 2 (egentligen Almaz 1) gått sönder, men ej ännu störtat, skickades en ny rymdstation upp av Sovjetunionen. Eller, det är fortfarande inte helt klart vad det var för typ av rymdfarkost som skickades upp i maj 1973. Kanske var det en obemannad Sojuz-kapsel som skulle undersöka skadorna på Salyut 2, eller så var det en obemannad Salyut-station som bara skulle testas. Men de flesta källor tror dock att Kosmos 557, som Sovjetunionen kallade den, var en civil Salyut-rymdstation som skulle bli bemannad (och som då skulle ha sett ut som på bilden, här avbildad tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel). Dock fick den aldrig namnet Salyut 3, eftersom den efter en lyckad uppskjutning inte lyckades styra in sig i korrekt omloppsbana och i stället brann upp i atmosfären.

11. Skylab - Maj 1973

Tre dagar efter att Sovjetunionen skjutit upp Kosmos 557 var det dags för USA att ge sig in i matchen. Spelplanen var dock rensad eftersom ingen av Sovjetunionens fyra rymdstationer fanns kvar i omloppsbana. Det var ju egentligen bara Salyut 1 som hade varit någorlunda lyckad och som var den enda rymdstation som hade haft besättning ombord. Skylab byggdes av ena steget av en Saturn IB-raket och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den större - cirka 25 m lång och 7 m i diameter. Uppskjutningen skedde med hjälp av en Saturn V-raket, samma raket som hade skjutit iväg Apollo-farkosterna till månen. Den här gången uppstod dock problem och Skylab tappade sin mikrometeoroid- och solsköld, samt den ena av sina två solpaneler. Delar från den saknade solpanelen fastnade även vid den andra, vilken därför inte kunde fällas ut ordentligt. Tack vare solpanelerna på Skylabs egna teleskop (Apollo Telescope Mount) fick dock Skylab tillräcklig elektricitet för sina basala funktioner. Två och en halv vecka efter Skylabs uppskjutning anlände rymdfarkosten Skylab 2, en ombyggd Apollo-farkost, med den första besättningen på tre astronauter. De försökte först manuellt fälla ut den kvarvarande solpanelen, genom att en av astronauterna hängde ut genom luckan på Skylab 2 samtidigt som en annan höll fast honom i fötterna, men det lyckade inte. Sedan dockade de med Skylab och gick in. På grund av den saknade skölden var här 52 °C varmt, men snart lyckades de genom en lucka från insidan fälla ut ett stort parasoll, och temperaturen sjönk under fyra dagar till behagliga 23 °C. De tre astronauterna stannade 28 dagar ombord på Skylab, varav de efter två veckor lyckades fälla ut solpanelen under en rymdpromenad. Skylab 2 landade säkert i Stilla havet, med tre nöjda astronauter ombord. I juli 1973 anlände Skylab 3 med nästa besättning på tre astronauter, vilka stannade i 59 dagar. De satte bland annat upp ett stabilare solskydd. I november 1973 kom sedan den sista besättningen, även den bestående av tre astronauter. Dessa stannade i 84 dagar och satte därmed ännu ett nytt rekord för längsta tid i rymden. Besättningarna från Skylab 2, 3 och 4 träffade aldrig varandra i rymden, men när besättningen från Skylab 4 anlände till Skylab fann de tre dockor med flygdräkter och namnskyltar svävandes omkring i rymdstationen - med hälsning från Skylab 3:s besättning. Skylab var under hela sin tid ett laboratorium, där man gjorde olika naturvetenskapliga observationer och undersökningar av kroppens anpassning till tyngdlöshet. Bland annat undersökte man "puffy face syndrome", fenomenet med ett svullet ansikte i tyngdlöshet (det beror på att blod och vävnadsvätskor inte längre dras nedåt i kroppen av gravitationen). Efter Skylab 4 diskuterades det länge hur Skylab skulle användas, men på grund av att inga bemannade rymdfärder gjordes av NASA mellan 1975 och 1981, i väntan på rymdfärjorna, förblev stationen obesökt tills den planerat störtade mot jorden 1979. En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvästra Australien, vilket NASA fick mycket kritik för.

10. Salyut 3 - Juni 1974

Salyut 3 var precis som Salyut 2 egentligen ingen civil rymdfarkost, utan en militär sådan inom Almaz-programmet. Salyut 3, eller Almaz 2 som den egentligen hette, sköts upp i juni 1974. Den var troligtvis mer eller mindre identisk med Salyut 2 (Almaz 1), alltså 15 m lång och 4 m i diameter. Till skillnad mot sin föregångare Salyut 2 (Almaz 1) lyckades Salyut 3 (Almaz 2) däremot ta emot en besättning. Rymdfarkosten Soyuz 14 nådde rymdstationen i juli 1974. Under de kommande 15 dagarna testade de två kosmonauterna rymdstationens potential som militär spaningssatellit och tog foton av intressanta platser på jorden med hjälp av rymdstationens kameror. Sedan återvände de säkert hem till jorden igen, och var därmed de första sovjetiska kosmonauterna som både besökt en rymdstation och kommit levande tillbaks. Soyuz 15 anlände till stationen i augusti 1974, men de två kosmonauterna lyckades inte docka utan fick återvända hem igen. Salyut 3 brann planerat upp i atmosfären i januari 1975. Flera källor har rapporterat att Salyut 3 var utrustad med ett vapen som försvar mot eventuella attacker från USA.

9. Salyut 4 - December 1974

Civila rymdstationen Salyut 4 var efterföljaren till Salyut 1, DOS-2 och eventuellt Kosmos 557 (om denna nu var en civil Salyut-farkost och inte en militär Almaz-farkost), och var mycket lika dessa i design. Salyut 4 hade en lyckad uppskjutning och efter två veckor i omloppsbana anlände Soyuz 17 och två kosmonauter. På väg in i stationen satt en lapp från teknikerna - "Torka av fötterna!". De stannade på rymdstationen i 29 dagar, gjorde bland annat undersökningar med hjälp av stationens solteleskop, innan de klev över till Soyuz 17 och återvände säkert till jorden. I april 1975 lyfte Soyuz 18a med nästa besättning, men fem minuter efter start gick saker och ting snett. Det andra raketsteget lossnade inte från det tredje, och det tredje tändes med det andra under sig. Då lossnade det andra raketsteget, men Soyuz 18a hade kommit ur kurs och farkostens inbyggda navigationssystem detekterade detta och separerade automatiskt farkosten från det tredje raketsteget, samt separerade landningskapseln från resten av farkosten. När detta skedde var kapseln redan på väg nedåt mot jorden, vilket gjorde att återinträdet i atmosfären utsatte kosmonauterna för 21 g i stället för planerade 15 g. Fällskärmarna utlöstes dock enligt planerna och kapseln landade - på en snöig bergsida som den började rulla nedför. Men fallskärmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade. Kosmonauterna misstänkte att de hade landat i Kina (det är fortfarande oklart om de gjorde det eller inte) och började genast bränna viktiga papper i kapseln. Dagen efter kunde dock ryska räddningsarbetare hämta kosmonauterna med helikopter. Soyuz 18a skulle egentligen fått namnet Soyuz 18, men eftersom uppskjutningen misslyckades gick detta namn till nästa lyckade Soyuz-uppskjutning i stället, vilken skedde i maj 1975. Dessa två kosmonauter stannade i 63 dagar och utförde massor av experiment och reparationer. Men när imman på fönstren inte försvann och mögel började växa på väggarna var det dags att åka hem igen. Salyut 4 återinträdde planerat i atmosfären i februari 1977 och brann upp.

8. Salyut 5 - Juni 1976

Salyut 5 var den tredje och sista militära Almaz-rymdstationen förklädd som en Salyut. Salyut 5 (eller Almaz 3) sköts upp i juni 1976 och nådde framgångsrikt omloppsbana. Två veckor senare dockade Soyuz 21 med stationen och de två kosmonauterna började sin 48 dagar långa vistelse. Besättningen genomförde inte bara militära spaningsuppdrag och experiment, utan gjorde även några naturvetenskapliga experiment och hade en TV-konferens med skolbarn. Kosmonauterna återvände hem tidigare än väntat, av en ännu okänd anledning. Enligt vissa källor hade luften blivit förorenad och en hemsk odör börjat sprida sig i Salyut 5, enligt andra var en eller båda kosmonauterna sjuka, och enligt vissa hade de blivit osams. I oktober 1976 anlände nästa par kosmonauter med Soyuz 23, men vid dockningen registrerade farkostens dator felaktigt att den drev i sidled och startade automatiskt manöverraketerna. Besättningen stoppade datorn men för mycket bränsle hade använts och Soyuz 23 fick återvända hem igen. Flera månader senare, i februari 1976, anlände Soyuz 24 och dockade framgångsrikt. Kosmonauterna genomförde flera reparationer och ventilerade luften i stationen (vilket tyder på att den var förorenad när den tidigare besättningen var där). Besättningen genomförde sedan spaningsuppdrag och några naturvetenskapliga experiment. Efter 17 dagar på stationen återvände Soyuz 24 hem igen och rymdstationen brann planerat upp i atmosfären i augusti 1977.

7. Salyut 6 - September 1977

Salyut 6 blev Sovjetunionens första riktigt långlivade rymdstation. Fram tills nu hade deras lyckade rymdstationer endast haft fyra eller sex besökande kosmonauter, men Salyut 6 kom att ha 33. Rymdstationen, som sköts upp i september 1977, var den första av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket möjliggjorde att två rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen samtidigt. Detta gjorde att en besättning kunde lämna över till en annan, utan att behöva stänga av stationen emellan. Det möjliggjorde även besök av den förarlösa rymdfarkosten Progress (7 m lång och 3 m i diameter), vilken levererade förnödenheter och bränsle, samtidigt som den tog med sig avfall och experimentmaterial hem igen. Stationen hade även förbättringar i levnadsförhållanden, med bland annat egna "kryp-in" till varje kosmonaut, tystare maskiner, en dusch och ett ordentligt gym (efter att ha sett hur svaga kosmonauterna var när de kom hem från tidigare Salyut-resor förstod man nu hur viktigt det vara att hålla igång muskler och skelett). Stationens storlek och form var däremot ungefär densamma - 15 m lång och 4 m i diameter. Rymdstations första besättning stannade i 96 dagar, vilket slog amerikanarnas dåvarande rekord från Skylab på 84 dagar. Därefter följde ytterligare 16 tvåmannabesättningar, av vilka sex var långtidsbesök på 140, 175, 185, 12 respektive 75 dagar. Korttidsbesättningarna däremellan varade oftast 8 dagar. Några av besättningsmedlemmarna var från andra Warsawapaktländer såsom Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilket var första gången någon annan än från USA eller Sovjetunionen besökte rymden. Tre rymdpromenader genomfördes under stationens tid, där man använde den nya smidigare rymddräkten Orlan-D. Likt alla kommande rymdstationer användes Salyut 6, sammanfattningsvis, för naturvetenskapliga, teknologiska samt medicinska experiment och observationer. Salyut 6 gjorde en planerad nedfärd till atmosfären i juli 1982, där den brann upp. På bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost till dockad vänster, från Moskvas polytekniska museum.

6. Salyut 7 - April 1982

Sovjetunionen följde upp sin dittills största succé Salyut 6 med sin sista Salyut. Salyut 7 sköts upp i april 1982 och var mer eller mindre en kopia av Salyut 6. Stationen kom att ha 22 besättningsmedlemmar, inklusive två från andra länder. Stationen hade sex långtidsbesättningar som stannade i 211, 150, 237, 103, 65 respektive 50 dagar. Nytt för denna gång var att det ibland kom tre besättningsmedlemmar samtidigt till stationen, i den nya Soyuz T-modellen (ibland åkte två personer i den också). Särskilt anmärkningsvärd är den sista besättningen på Salyut 7, vilka kom direkt från rymdstationen Mir (se nedan), där de under nästan två månader hade varit dess första besättning. På Salyut 7 fortsatte de arbetet med naturvetenskapliga experiment, inklusive några rymdpromenader. En av de två kosmonauterna blev dock sjuk kort efter ankomsten till Salyut 7, så de krävande rymdpromenaderna fick skjutas upp tills han blev frisk. Efter 50 dagar på Salyut 7 återvände de till Mir där de stannade i 20 dagar. Resan mellan Mir och Salyut 7 tog båda gångerna 29 timmar. Salyut 7 brann kontrollerat upp i atmosfären i februari 1991, fyra år efter det sista besöket i samband med Mirs uppskjutning. Salyut 7 räknas inte som en lika stor succé som Salyut 6 på grund av några allvarliga tekniska fel. I september 1983 upptäckte besättningen att en av bränsletankarna läckte och det krävdes flera rymdpromenader för att laga detta. Än allvarligare var när markkontrollen i februari 1985 tappade kontakten med den då obemannade stationen. De beslutade att försöka laga den "döda" Salyut 7 och när besättningen på Sojuz T-13 närmade sig stationen såg de att den att långsamt roterade utom kontroll. De blev tvungna att matcha rotationen med sin rymdfarkost för att docka, vilket de lyckades med, även om dockningen blev ganska hårt. Efter kontroll av luften i rymdstationen öppnade de sedan luckan och gick in. Inuti rådde mörker och frost täckte väggarna, och det tog inte lång tid för kosmonauterna att lista ut att en trasig sensor förhindrade batterierna från att laddas upp av solpanelerna. I vinterkläder och (inte särskilt) stilenliga mössor arbetade sedan de två kosmonauterna i veckor med att återställa batterierna och få allt att fungera, men till slut lyckades de, i ett av de mest krävande rymduppdragen någonsin. På fotografiet ses Salyut 7 med en dockad Salyut-farkost till höger.

5. Mir - Februari 1986

Mir markerade början på en ny typ av rymdstation, nämligen den som byggs ihop av moduler. Den första delen av Mir sköts upp i februari 1986 av Sovjetunionen, men sedan följde sex moduler till, varav en sköts upp av USA: Den första modulen innehöll kosmonauternas sovplatser, motorer, klimatkontroller och två dockningsportar; den andra modulen innehöll naturvetenskaplig utrustning och luftrenare; den tredje modulen innehöll även den lite naturvetenskaplig utrustning samt en luftsluss för rymdpromenader; den fjärde modulen innehöll också främst naturvetenskaplig utrustning men även en dockningsport för NASA:s rymdfärjor; den femte modulen innehöll sovplatser för NASA-astronauter och plats för deras experiment; den sjätte modulen innehöll förbättrade dockningsportar för rymdfärjorna; och den sjunde och sista modulen innehöll även den olika slags naturvetenskaplig utrustning. När Mir stod helt färdig 1996 var den 19, 31 respektive 28 m lång åt tre olika håll. Dess trycksatta, beboeliga volym, var då 350 m3, jämfört med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3 och Skylabs 320 m3. Utöver att vara den dittills största rymdstationen slog rymdstationen även flera andra rekord. Den fanns i omloppsbana i hela 15 år, den var bemannad i 10 år i rad, den hade den långvarigaste besökaren (Valeri Polyakov var där i 437 dagar, vars rekord står sig än) och den besöktes av rymdfarare från 12 olika länder. Som konkurrent till Mir planerade USA under 80-talet att bygga rymdstationen Freedom, men i och med Sovjetunionens fall och slutet på "space race" lades de planerna på is. Under samma tid spolierades, av samma anledningar, Sovjetunionens planer på Mir 2. I stället bestämde sig de två rymdnationerna för att samarbeta, och USA började köra sin rymdfärja till Mir för att lära av ryssarnas långa erfarenhet av rymdvistelser. Mellan 1994 och 1998 gjordes elva rymdfärjefärder till Mir, samt en gemensam Sojuz-färd. Sammanlagt besöktes Mir av 125 olika rymdfarare, varav tiotalet kom från andra länder än USA och Ryssland. Stationen var designad för tre besättningsmedlemmar åt gången, men kunde husera sex personer under en kortare tid. Mir var basen för många lyckade rymduppdrag, men råkade även ut för flera missöden under åren. En gång krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan på en av modulerna, och en annan gång blev Mir träffad av flera partiklar under en meteorsvärm. Under Rysslands och USA:s samarbete uppstod flera små bränder och instrument började lägga av (det var från början tänkt att Mir bara skulle ligga i omloppsbana i fem år). En gång försvann all ström ombord och Mir började tumla fritt genom rymden. År 1998 annonserade Ryssland att man inte längre hade finansiärer för Mir och att stationen skulle få sjunka ned i atmosfären 1999. Många försök gjordes från olika håll för att hålla Mir levande, och stationen fick leva i två extra år, men 2001 sänktes dess omloppsbana. Det mesta brann upp, men några delar föll ned i södra Stilla havet.

4. International Space Station - November 1998

Rysslands och USA:s delade uppdrag på Mir var bara början på deras samarbete. I samband med att Ryssland lade ner planerna på Mir 2 och USA på Freedom, började de inte bara samarbeta på Mir utan smed även andra planer. Länderna skulle bygga en ny internationell rymdstation - International Space Station (ISS), även kallad "Internationella rymdstationen" på svenska. Senare blev även Europas rymdorgan European Space Agency (ESA) inblandade, vilka överförde sina planer på rymdstationen Columbus till projektet. Japan, som skulle bygga ett laboratorium till Freedom, blev även de delägare i projektet, samt Kanada, vilka skulle bygga robotar. Drömprojektet gick i lås och i november 1998 sköts den första modulen Zarya, innehållandes motorer, elsystem och kommunikationsutrustning, upp av en rysk raket. Två veckor senare levererade en amerikansk rymdfärja modulen Unity, innehållandes en dockningsport för rymdfärjan. ISS var än så länge obemannad och förblev så i två år, under tiden som Mir-projektet avslutades. Men i juli 2000 sköt Ryssland upp modulen Zvezda, med sovkvarter, kök, toalett och luftrenare, och i november anlände den första besättningen med en Sojuz-farkost. ISS fortsatte sedan att växa med fler moduler, men projektet fick sig en rejäl törn när rymdfärjan Columbia exploderade i atmosfären i februari 2003. Columbia hade utfört experiment i rymden (ej på ISS) när skadade värmeplåtar gjorde att ena vingen överhettades och lossnade vid återinträdet. Det tog ända tills 2005 då rymdfärjorna började flyga igen, och tillväxten av ISS återigen tog fart. ISS består idag av hela 15 moduler och massor av solpaneler och andra komponenter på utsidan. Särskilt viktiga är de olika robotarmarna som kan hjälpa till vid dockning eller service av stationens utsida. Stationens har en bebolig volym på 840 m3 och dess längd är 73, 109 respektive 20 m i de olika dimensionerna. En till modul är planerad, samt några externa komponenter, men runt 2015 ska ISS vara mer eller mindre färdigbyggd. Stationen är designad för sex besättningsmedlemmar men kan husera det dubbla under kortare perioder. Sovplatserna är inte samlade på en plats utan fyra finns i en amerikansk modul och två i en rysk. De amerikanska sovplatserna är mer ljudisolerade än de ryska, men de ryska har å andra sidan varsitt fönster. Sammanlagt har 32 olika besättningar bemannat ISS från dess uppstart. Från början bestod besättningarna av tre personer, men numera är de alltid sex. Utöver besättningarna har ISS ibland fått kortvarigare besök, däribland av personer som sov ombord på en dockad rymdfärja. Svenske astronauten Christer Fuglesang gjorde två sådana besök, 2006 och 2009, där han gjorde flera rymdpromenader på ISS. Totalt har ISS besökts av 202 personer. Mir är än så länge den rymdstation som legat i omloppsbana längst (5511 dagar), men under 2013 kommer ISS slå det rekordet. Tiden på ISS har hittills varit förskonad från allvarligare incidenter.

3. Genesis I - Juli 2006

Världens första privata rymdstation sköts upp i juli 2006 av det amerikanska företaget Bigelow Aerospace, vars fabrik ses på bilden. Genesis I är en till storleken tredjedels modell av den planerade rymdstationen BA 330, vilken företaget hoppas kunna skjuta upp innan 2015. På bilden ses en prototyp av BA 330 till höger. Det speciella med BA 330 och Genesis I är att rymdstationen är uppblåsbar. Dess mindre volym vid start, och lägre vikt jämfört med hårda konstruktioner, gör den enklare och säkrare att skjuta upp. Genesis I är liten, endast 4,5 m lång och 2,5 m i diameter. Stationen testar olika saker relaterat till uppblåsbara konstruktioner, såsom hållbarhet och förmågan att hålla en stabil inre miljö. Genesis I kommer inte att besökas av några människor och har mer eller mindre utfört sitt uppdrag. Den ligger dock kvar i omloppsbana och kommer inte brinna upp i atmosfären förrän runt år 2018.

2. Genesis II - Juni 2007

Uppföljaren till Genesis I, Genesis II, sköts upp i juni 2007. Även denna är en till storleken tredjedels modell av BA 330, men är förbättrad utifrån vad man lärde sig av Genesis I. Uppdraget är dock detsamma - att testa allmänna funktioner hos en uppblåsbar rymdstation. Inte heller Genesis II kommer att bli besökt av människor, utan kommer obemannad ligga i omloppsbana tills runt år 2019.

1. Tiangong-1 - September 2011

Förutom ISS finns en till bemannad rymdstation i omloppsbana, den kinesiska Tiangong-1 som sköts upp i september 2011. Det är Kinas första rymdstation, och med en längd på 10 m och diameter på 3 m liknar den till utseendet en mindre variant av Salyut. Tiangong-1 planeras ligga i omloppsbana till 2013 och ska till dess fungera som en plattform för olika typer av test inför en framtida större modul-rymdstation. Tiangong-1 kommer att följas av Tiangong-2 och Tiangong-3, innan modul-rymdstationen planeras att börja byggas 2020. Främst testas dockning och att kunna hålla en beboelig miljö i rymden. Två rymdfarkoster har än så länge dockat med Tiangong-1. I november 2011 anlände den obemannade farkosten Shenzhou 8, som dockade och återvände framgångsrikt. I juni 2012 anlände sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter. Besättningen stannade på Tiangong-1 i tio dagar innan de återvände hem och landade i Mongoliet. Tiangong-1 har två sovplatser, medan den tredje taikonauten sov på Shenzhou 9. Även toalett och kök finns på Shenzou-farkosten i stället för på Tiangong-1. På bilden ses Tiangong-1 till vänster med en dockad Shenzhou-farkost till höger.
 
 
Liknande
Senaste
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Människan
Människan
Jorden
Teknik
Jorden
Byggnadsverk
Jorden
Rymden
Människan
Människan
Byggnadsverk
Rymden
Människan