Den självutropade mikronationen Sealand

Knock John fotat 2006.


Roys radiokanal var ett svar på BBC:s dåvarande radiomonopol i England. BBC spelade popmusik bara på nätterna, så Roy och andra andra trotsiga entreprenörer startade egna radiokanaler på fartyg och övergivna sjöfort som pumpade in Beatles, Kinks och Rolling Stones över fastlandet dygnet runt.^[2]

En annan piratradiostation på ett annat fort 1964.


De följande åren fick dock Roy föra en juridisk kamp mot brittiska staten, som ifrågasatte hans rätt att ockupera Knock John, en kamp som Roy förlorade.^[3]

Men Roy var både envis och modig – som 15-åring hade han gått med i Internationella brigaderna för att slåss i spanska inbördeskriget, och under andra världskriget steg han snabbt i rang till den yngsta majoren i brittiska armén.^[2] Han stred mot nazismen i Nordafrika, Mellanöstern och Italien, skadades en gång allvarligt i ansiktet av en granat och fångades av grekiska fascister, men lyckades fly.^[2]

Paddy Roy Bates 1966.


Roy lämnade Knock John, men inte för att ge upp. Han begav sig istället längre ut till havs. Med änterhake och rep klättrade han upp på ett annat övergivet sjöfort, HM Fort Roughs.^[2] Det nya fortet var nästan identiskt med Knock John, men med en viktig skillnad – i andra världskrigets hetta hade HM Fort Roughs byggts utanför brittiskt territorialvatten, det vill säga på internationellt vatten.^[1]

HM Fort Roughs fotat 2006.


Roys plan var att starta upp radiokanalen igen, men det blev aldrig av.^[3] Istället föddes idén om att göra om detta lilla ingenmansland till en självständig stat. Efter att ha rådfrågat sina advokater gjorde han slag i saken.^[3] På sin fru Joans födelsedag, den 2 september 1967, i sällskap av Joan, parets två barn och några vänner, deklarerade Roy att den rostiga plattformen nu var nationen Principality of Sealand (prinsdömet Sealand).^[3] En nydesignad flagga hissades över däcket, och i en romantisk födelsedagsgest gav nyblivne prinsen Roy sin fru en ny titel – från den stunden var hon "prinsessan Joan".^[3]

HM Fort Roughs / Sealand 1999. I mitten av helikopterplattan står en mast som ska hindra helikoptrar från att landa.


Familjen bodde långa perioder på plattformen och i början fungerade ingenting – de började med levande ljus, uppgraderade till stormlyktor och senare generatorer.^[1] Men den stora utmaningen var att försvara Sealand.

Första året försökte en rivaliserande piratradio-DJ som sände från ett närliggande fartyg att storma fortet.^[2] Men Roy drev iväg DJ:n och hans män med bensinbomber.^[2]

Dessutom var militären oroliga att fler skulle göra som Mr. Bates.^[4] Sealands officiella hemsida beskriver hur Roy och hans familj såg andra sjöfort på internationellt vatten sprängas högt i luften. Hur helikoptrar med sprängmedel surrade hotfullt över dem, och hur rivningsarbetare passerade nära och skrek "You're next!".^[3]

I maj 1968 sköt Roys 14-årige son "prins" Michael med pistol mot ett fartyg som servade en närbelägen boj.^[2] Enligt Sealands hemsida var det ett statligt fartyg som kom för nära och där besättningen ropade hotfulla obsceniteter till Michael och hans 16-årige syster, varpå Michael sköt varningsskott.^[3] Brittiska myndigheterna väckte åtal, men eftersom händelsen skedde utanför brittiskt territorium kunde Michael inte dömas.^[4] Familjen såg friandet som ett erkännande av Sealands självständighet.^[3]

Lyssna på Sealands nationalsång, "E Mare Libertas" – "Från havet, frihet".


Brittiska regeringen lät sedan Sealand vara, även när de senare utvidgade sina territorialvatten till att omfamna Sealand – kanske var det inte värt det byråkratiska besväret att ta tag i problemet.^[1] Nästa hot kom istället från ännu närmare håll.

År 1978 lurades Roy till Österrike av några tyska och holländska advokater som sade sig vilja diskutera byggandet av ett casino på Sealand.^[2] Ingen dök upp på det bokade mötet, och Roy anade oråd.^[2] Kvar på Sealand utan telefon fanns sonen Michael, då i 20-årsåldern, som plötsligt fann plattformen bordad från en helikopter av en tysk advokat och några andra tyskar och holländare.^[2] Männen låste in Michael och höll honom fånge några dagar innan han sattes på en fiskebåt till Nederländerna där han släpptes till sina föräldrar.^[2]

Att Sealand inte blivit erkänd som nation har inte hindrat dem från att ge ut pass, adelstitlar och mynt. Här är frimärken från 70-talet.


Roy var rasande över kuppen och bestämde sig för att ta tillbaka Sealand med våld.^[2] Han rekryterade en helikopterpilot som jobbat med James Bond-filmer för att flyga ett beväpnat team, inklusive Roy och Michael, till fortet.^[2] De anlände precis före gryningen och gled ner från helikoptern på rep.^[2] Michael landade hårt på däcket och började skjuta med sitt hagelgevär – träffade nästan sin pappa – och de uppskrämda ockupanterna kapitulerade omedelbart.^[2]

Prins Michael har skrivit boken Holding The Fort om sina äventyr på Sealand. Enligt honom är också en Hollywoodfilm på gång.^[2]


Roy släppte snart männen, förutom tyske advokaten Pütz som fick fixa kaffe och tvätta toaletter tills en västtysk diplomat kom och förhandlade honom fri.^[2] Att Västtyskland skickat en diplomat till Sealand såg familjen som ännu ett bevis på mikronationens självständighet.^[2]

Hjärnan bakom kuppförsöket tros ha varit den tyske diamanthandlaren Achenbach som tidigare vikarierat som Sealands "utrikesminister" och kämpat för att få bygga ut fortet till en casinoresort och få världens länder att erkänna Sealand, men tröttnat på Roys bristande engagemang.^[2]

Några år senare reste Roy till Nederländerna för att anmäla en av de holländska inkräktarna. Som advokat hade han... Pütz.^[2] Advokatens förvandling från fiende till vän har fått skeptiker att undra om kuppförsöket var ett PR-stunt iscensatt av Roy och Pütz med syfte att få juridiskt erkännande av Sealands självständighet.^[2]

BBC filmar en intervju på Sealand 2007.


Under åren utfärdade Sealand runt 300 "officiella" pass till betrodda personer.^[2] Men på 90-talet hörde både FBI och spanska civilgardet av sig om att Sealändska pass och diplomathandlingar användes av allt från Hong Kong-bor som inte ville bli kineser till skurkar för pengatvätt eller försök till diplomatisk immunitet.^[2] Handlingarna visade sig senare ha sålts av två "exilregeringar" – den ena med Achenbach i spetsen, den andra styrd av en spansk flamenco-nattklubbsägare som sade sig vara en Sealändsk överste.^[2]

Roy dog 2012 och Sealands styre övertogs av prins Michael. Fyra år senare dog prinsessan Joan.^[5]

För att överleva ekonomiskt säljer Sealand frimärken, t-shirts, muggar, mynt, nyckelringar, flaggor och ID-kort på sin officiella hemsida. Man kan också köpa sig en kvadratfot Sealändsk mark eller en adlig titel – för bara 199.99 pund får man bli greve av Sealand. För 499.99 en hertig. En känd baron är Ed Sheeran.^[4]

På 2000-talet försökte Sealand tjäna pengar på att lagra känsliga data åt företag – datavärldens motsvarighet till ett skatteparadis. Affärsidén misslyckades på grund av teknikstrul och att prins Michaels datorkunniga affärspartners ville ta sig an klienter Michael inte var bekväm med.^[2]

Sealand 2007. På plattformen står webbadressen till datatillflyktsorten, HavenCo.

De instängda rummen i ena plattformsbenet där servrarna förvarades visade sig vara nästan omöjliga att kyla.^[2]


Idag bor två fastighetsskötare tillika säkerhetsvakter på Sealand året runt och varje månad kommer en båt med förnödenheter.^[1][2] Bland oljefat, plastlådor och annat bråte på däck står ett vindkraftverk som ger fladdrande ström till köket/tullen och de fuktiga cylindriska rummen i plattformens ben.^[2] Prins Michael besöker sitt "land" två-tre gånger per år – en vakt hissar ombord honom från båten i en träsits – annars regerar han från sitt hus på fastlandet, där han också driver ett fiskeföretag som exporterar hjärtmusslor till Spanien.^[1][2] Tack vare sina barn, och barnbarnet prins Freddy, anser han Sealands framtid vara säkrad.^[6]

Sealands självständighet har inte erkänts av något land.