Hermann Buhls drogpåverkade bestigning av Nanga Parbat

Nanga Parbat ligger i bergskedjan Himalaya i Pakistan, och är med sina 8 126 m det nionde högsta berget i världen.^[1] År 1953 skulle en tysk-österrikisk expedition försöka nå toppen för första gången. Det notorisk svårbestigna berget, med smeknamnet "killer mountain", hade dödat minst 30 människor i tidigare försök.^[1] Men bergsbestigaren Hermann Buhl i den tysk-österrikiska expeditionen hade ett hemligt vapen.

Klockan halv tre på morgonen den 3 juli lämnade Hermann det högsta lägret för den sista klättringen mot toppen.^[2] Han var ensam – hans klättrarpartner hade inte velat vakna.^[2] Utan syrgas i den syrefattiga luften blev Hermann själv snart trött. Han lämnade sin ryggsäck i en håla och tog bara med sig det allra viktigaste.^[2] Men tröttheten övermannade honom. Framåt förmiddagen hade han svårt att gå upprätt och ville helst bara lägga sig ner i snön och sova.^[2]

Det var nu Hermann tog fram sitt hemliga vapen. Han öppnade en liten burk Pervitin och svalde två tabletter.^[2]

Pervitin var ett tyskt varumärkesnamn på metamfetamin – en av världens mest ökända droger. Metamfetamin tar bort trötthet, hunger och törst, och framkallar självförtroende, eufori och en villighet att ta risker.^[5][6][7] Drogen har också en lång rad andra biverkningar, som panikattacker, paranoia och ruttnande tänder.^[5][6]

Hermann drack också ett uppiggande te på kokablad, vilket sägs kunna lindra höjdsjuka.^[2]

Denna cocktail av droger fick fart på honom, och klockan sju på kvällen stod Hermann Buhl som första människa någonsin på toppen av Nanga Parbat.^[2] Hermann hade nått toppen farligt sent, och när det blev mörkt tvingades han spendera natten ståendes i en smal klyfta.^[2] Där tog han två tabletter Padutin – en medicin som stimulerar blodcirkulationen och därmed skyddar mot köldskador.^[2] Enligt Hermann själv passerade timmarna förvånansvärt snabbt.^[2]

På morgonen fortsatte Hermann sin mödosamma nedklättring.^[2] Han nådde tillbaka till platsen där han lämnat sin ryggsäck, men kände snart att han inte hade några krafter kvar.^[2] Då tog han ytterligare tre tabletter Pervitin.^[2]

Klockan sju på kvällen nådde han slutligen topplägret, 40 timmar efter att han lämnade det.^[2] Andra klättrare hade kommit till lägret för att vänta på Hermann, och de välkomnade honom med varm dryck och syrgas.^[2] Hermann var fortfarande hög på sin senaste dos Pervitin, och de andra klättrarna tyckte att han verkade överspänd och att det var något obehagligt med hans beteende.^[2]

Nanga Parbat är idag det enda berget över 8 000 m som premiärbestigits av en ensam klättrare. Hermann Buhl förlorade två tår på grund av köldskador efter sin natt på berget, men fortsatte att klättra.^[2] År 1957 blev han och tre andra österrikiska klättrare de första som nådde toppen av 8 047 m höga Broad Peak.^[3] Några veckor senare försökte Hermann bestiga ett närliggande berg, men trampade igenom en hängdriva och försvann över bergskanten.^[4] Hans kropp har aldrig återfunnits.