Sport
De 7 mest minnesvärda OS-ögonblicken
Uppdaterad 1 aug 2022
Varför gillar vi att titta på de olympiska spelen? Självklart vill vi se när världens bästa idrottare tävlar,
men allra helst vill vi nog vara en del av de där riktigt magiska ögonblicken som bara inträffar någon gång per OS.
Här är de 7 mest minnesvärda ögonblicken i OS-historien enligt oss.
7. Shun Fujimoto offrar sitt knä
Självuppoffring är något som ofta framställts som ärofyllt i den japanska kulturen. Hurvida det är smart eller inte att offra sin kropp för sportens skull är en annan fråga, men det var precis vad Shun Fujimoto gjorde i lagtävlingen i gymnastik i OS i Montréal 1976.
Trots att Shun Fujimoto bröt knät(!) i det fristående momentet (mattan) så fortsatte han tävlingen för att inte svika sina lagkamrater.[1] Han fick utmärkta poäng i bygelhäst och ringar, trots att han i ringarna tvingades landa på sitt brutna knä i det avslutande hoppet.[1] I landningen gick Fujimotos redan brutna knäskål ur led, och han skadade flera ligament.[1] Tack vare hans självuppoffring lyckades det japanska laget knipa OS-guldet precis framför Sovjet.[1]
En liknande händelse inträffade i OS i Atlanta 1996 då gymnasten Kerri Strug, trots en svårt stukad fot, hjälpte till att säkra guldet för USA:s gymnastiklag.[2]
Trots att Shun Fujimoto bröt knät(!) i det fristående momentet (mattan) så fortsatte han tävlingen för att inte svika sina lagkamrater.[1] Han fick utmärkta poäng i bygelhäst och ringar, trots att han i ringarna tvingades landa på sitt brutna knä i det avslutande hoppet.[1] I landningen gick Fujimotos redan brutna knäskål ur led, och han skadade flera ligament.[1] Tack vare hans självuppoffring lyckades det japanska laget knipa OS-guldet precis framför Sovjet.[1]
En liknande händelse inträffade i OS i Atlanta 1996 då gymnasten Kerri Strug, trots en svårt stukad fot, hjälpte till att säkra guldet för USA:s gymnastiklag.[2]
Annons
Annons
6. Cathy Freeman vinner guld i Sydney
Cathy Freeman var den ödmjuka sprintern som fick symbolisera hela Sydney-OS 2000. Hon tog OS-silver på 400 m i Atlanta 1996, och vann efter det så många tävlingar att hon i Sydney var guldfavorit på distansen.
Cathy Freeman var dessutom aborigin och en ikon för den tidigare så förtryckta australiensiska urbefolkningen. Förutom ett passande efternamn hade Freeman orden "Cos I'm free" tatuerade på axeln, och vid invigningen fick hon äran att tända OS-elden.
Pressen på Cathy Freeman i finalen på 400 m i Sydney var således enorm, men hon klarade trycket och kom först över mållinjen. Under ärovarvet bar hon på två flaggor – Australiens och aboriginernas – och när en fotograf som försökte hålla jämna steg med henne ramlade, var Freeman den enda som stannade upp för att kolla hur det gick.[3]
Cathy Freeman var dessutom aborigin och en ikon för den tidigare så förtryckta australiensiska urbefolkningen. Förutom ett passande efternamn hade Freeman orden "Cos I'm free" tatuerade på axeln, och vid invigningen fick hon äran att tända OS-elden.
Pressen på Cathy Freeman i finalen på 400 m i Sydney var således enorm, men hon klarade trycket och kom först över mållinjen. Under ärovarvet bar hon på två flaggor – Australiens och aboriginernas – och när en fotograf som försökte hålla jämna steg med henne ramlade, var Freeman den enda som stannade upp för att kolla hur det gick.[3]
5. Bob Beamons jättehopp
Av alla världsrekord i friidrott så är Bob Beamons rekord i längdhopp från 1968 kanske det mest kända. Innan OS i Mexico City låg världsrekordet på 8,35 m, men det bröts med råge när Beamon fick till sitt livs hopp i finalen.
I den fördelaktigt tunna luften i huvudstaden svävade han så långt att det förinstallerade mätinstrumentet inte räckte till.[4] Funktionärerna fick istället hämta ett måttband och efter en lång och spännande väntan kom beskedet: Bob Beamon hade hoppat 8,90 m. Det var längre än drömgränsen på 29 fot och otroliga 55 cm längre än det tidigare världsrekordet.[4]
När Beamon fick veta hur långt han hade hoppat blev han så överväldigad av känslor att benen gav vika.[4]
Hans världsrekord höll i hela 23 år, och det är fortfarande det olympiska rekordet i längdhopp. Bob Beamons spektakulära hopp gav upphov till ett nytt ord – beamonesque – som används för att beskriva en atletisk prestation som är så överlägsen vad som tidigare gjorts, att det är överväldigande.[5]
I den fördelaktigt tunna luften i huvudstaden svävade han så långt att det förinstallerade mätinstrumentet inte räckte till.[4] Funktionärerna fick istället hämta ett måttband och efter en lång och spännande väntan kom beskedet: Bob Beamon hade hoppat 8,90 m. Det var längre än drömgränsen på 29 fot och otroliga 55 cm längre än det tidigare världsrekordet.[4]
När Beamon fick veta hur långt han hade hoppat blev han så överväldigad av känslor att benen gav vika.[4]
Hans världsrekord höll i hela 23 år, och det är fortfarande det olympiska rekordet i längdhopp. Bob Beamons spektakulära hopp gav upphov till ett nytt ord – beamonesque – som används för att beskriva en atletisk prestation som är så överlägsen vad som tidigare gjorts, att det är överväldigande.[5]
4. Verklighetens Cool Runnings
Alla älskar vi historier om underdogs, och ett av de mest kända exemplen är Jamaicas boblag som deltog i vinter-OS i Calgary 1988. Aldrig tidigare hade den tropiska ön skickat deltagare till ett vinter-OS, och bobåkarna hade väldigt lite erfarenhet av riktiga banor.[6]
I tvåmannabob lyckades de placera sig på en respektabel 30:e plats av 41, så inför de fyra åken i fyrmannabob var Jamaicas lag långt ifrån något att skratta åt.[6] Det var här som det mest klassiska ögonblicket i Calgary-OS utspelade sig.
I det tredje åket förlorade laget kontrollen över boben och kraschade våldsamt.[6] Lyckligtvis kunde de fyra lagmedlemmarna ta sig ur släden och till en hurrande publik gå den sista biten in i mål.
Jamaica fortsatte att ställa upp i bob i vinter-OS, och 1994 placerade de sig på en beundransvärd 14:e plats i fyrmannabob, före bland annat USA och Italien.[7]
Historien om Jamaicas första boblag blev inspiration till filmen Cool Runnings.
I tvåmannabob lyckades de placera sig på en respektabel 30:e plats av 41, så inför de fyra åken i fyrmannabob var Jamaicas lag långt ifrån något att skratta åt.[6] Det var här som det mest klassiska ögonblicket i Calgary-OS utspelade sig.
I det tredje åket förlorade laget kontrollen över boben och kraschade våldsamt.[6] Lyckligtvis kunde de fyra lagmedlemmarna ta sig ur släden och till en hurrande publik gå den sista biten in i mål.
Jamaica fortsatte att ställa upp i bob i vinter-OS, och 1994 placerade de sig på en beundransvärd 14:e plats i fyrmannabob, före bland annat USA och Italien.[7]
Historien om Jamaicas första boblag blev inspiration till filmen Cool Runnings.
Annons
Annons
3. Eric "The Eel" Moussambani
Kan man vinna ett OS-heat i 100 m frisim trots att man simmar hälften så snabbt som sina konkurrenter?
Ja, iallafall om man heter Eric Moussambani och samtliga konkurrenter har blivit diskade för tjuvstart.
Moussambani började simma några år innan OS och övade mestadels i en 13 m lång hotellpool.[8] När han väl skulle simma sitt första heat i Sydney tjuvstartade de två andra deltagarna, vilket ledde till att Moussambani fick simma distansen helt själv.[8] Eric fick kämpa för att klara av den sista längden, men den ensamma simmaren hurrades på att hela publiken.[8] Han gick i mål på en tid som var mer än dubbla den som de snabbaste konkurrenterna simmade på.[8]
Moussambani fick snart smeknamnet "The Eel" av media och kunde därmed sälla sig till andra kända idrottare med mediokra resultat men grandiosa smeknamn, som backhopparen Eddie "The Eagle" Edwards från England och skidåkaren Kwame "The Snow Leopard" Nkrumah-Acheampong från Ghana.
Moussambani började simma några år innan OS och övade mestadels i en 13 m lång hotellpool.[8] När han väl skulle simma sitt första heat i Sydney tjuvstartade de två andra deltagarna, vilket ledde till att Moussambani fick simma distansen helt själv.[8] Eric fick kämpa för att klara av den sista längden, men den ensamma simmaren hurrades på att hela publiken.[8] Han gick i mål på en tid som var mer än dubbla den som de snabbaste konkurrenterna simmade på.[8]
Moussambani fick snart smeknamnet "The Eel" av media och kunde därmed sälla sig till andra kända idrottare med mediokra resultat men grandiosa smeknamn, som backhopparen Eddie "The Eagle" Edwards från England och skidåkaren Kwame "The Snow Leopard" Nkrumah-Acheampong från Ghana.
2. Jesse Owens segrar inför nazisterna
När OS gick av stapeln i Berlin 1936 utnyttjade Adolf Hitler spelen för sin nazistiska propaganda. Han hade förmodligen stora förhoppningar om att Tyskland skulle ta många guld och därmed bevisa den ariska rasens överlägsenhet. Detta blev dock inte fallet, utan de olympiska spelen kom att domineras av afroamerikanen Jesse Owens.
Den fenomenale Jesse Owens tog hela fyra OS-guld – på 100 m, 200 m, 4 x 100 m stafett och i längdhopp.[9] För att göra saken ännu värre för Hitler blev Owens dessutom god vän med den tyske längdhoppsfavoriten "Luz" Long, som fick nöja sig med silvret bakom Owens.[9] (Long dog några år senare när han tjänstgjorde i tyska armén under andra världskriget.[9])
Jesse Owens reste hem till ett segregerat USA där han bland annat tvingades åka i varuhissen för att komma upp till en mottagning som hölls i hans ära på lyxhotellet Waldorf-Astoria i New York.[9]
Den fenomenale Jesse Owens tog hela fyra OS-guld – på 100 m, 200 m, 4 x 100 m stafett och i längdhopp.[9] För att göra saken ännu värre för Hitler blev Owens dessutom god vän med den tyske längdhoppsfavoriten "Luz" Long, som fick nöja sig med silvret bakom Owens.[9] (Long dog några år senare när han tjänstgjorde i tyska armén under andra världskriget.[9])
Jesse Owens reste hem till ett segregerat USA där han bland annat tvingades åka i varuhissen för att komma upp till en mottagning som hölls i hans ära på lyxhotellet Waldorf-Astoria i New York.[9]
1. Derek Redmond hjälps i mål av sin pappa
Den brittiska 400-meterslöparen Derek Redmond hade en OS-karriär som kantades av skador. Inför spelen i Seoul 1988 var han en av
favoriterna på distansen, men tvingades dra sig ur bara någon minut innan första loppet på grund av en skadad hälsena.[10]
Inför OS i Barcelona 1992 hade han plågats av flera skador, men slutligen lyckats komma i bra form och i sitt första heat sprang han snabbare än på länge.[10] I semifinalen fick han en bra start, men efter knappt halva loppet hände dock något som fick Derek att börja halta och sedan lägga sig ned i smärtor – han hade fått en illa bristning på baksidan av låret.[10]
När Derek såg sjukvårdare närma sig bestämde han sig för att ändå avsluta loppet, så han reste sig och började hoppa fram längs banan på ett ben.[10] En som satt i publiken och tittade på var Dereks pappa Jim, som rusade förbi säkerhetsvakter och ut på banan till sin stapplande son.[10] Han försökte få Derek att stanna, i hopp om att skadan då kunde läka inför nästa gren, stafetten, men Derek vägrade.[10] I ett av de mest tårdrypande ögonblicken i de olympiska spelens historia fullgjorde Derek resten av loppet, lutandes på sin pappa som stöd. Eftersom han fick hjälp blev Derek formellt diskad, men publiken ljublade när paret korsade mållinjen.[10]
Två år senare, fortfarande plågad av skador, sa en läkare till Derek Redmond att hans idrottskarriär var över och att han aldrig skulle kunna representera sitt land igen.[10] Men Derek trotsade oddsen och lyckades senare komma med i Englands basketlandslag, och han skickade ett signerat lagfoto till läkaren som hade tvivlat på honom.[10]
Inför OS i Barcelona 1992 hade han plågats av flera skador, men slutligen lyckats komma i bra form och i sitt första heat sprang han snabbare än på länge.[10] I semifinalen fick han en bra start, men efter knappt halva loppet hände dock något som fick Derek att börja halta och sedan lägga sig ned i smärtor – han hade fått en illa bristning på baksidan av låret.[10]
När Derek såg sjukvårdare närma sig bestämde han sig för att ändå avsluta loppet, så han reste sig och började hoppa fram längs banan på ett ben.[10] En som satt i publiken och tittade på var Dereks pappa Jim, som rusade förbi säkerhetsvakter och ut på banan till sin stapplande son.[10] Han försökte få Derek att stanna, i hopp om att skadan då kunde läka inför nästa gren, stafetten, men Derek vägrade.[10] I ett av de mest tårdrypande ögonblicken i de olympiska spelens historia fullgjorde Derek resten av loppet, lutandes på sin pappa som stöd. Eftersom han fick hjälp blev Derek formellt diskad, men publiken ljublade när paret korsade mållinjen.[10]
Två år senare, fortfarande plågad av skador, sa en läkare till Derek Redmond att hans idrottskarriär var över och att han aldrig skulle kunna representera sitt land igen.[10] Men Derek trotsade oddsen och lyckades senare komma med i Englands basketlandslag, och han skickade ett signerat lagfoto till läkaren som hade tvivlat på honom.[10]
Annons
Annons
Referenser (och vidare läsning)
[1]
"Fujimoto Bravery Helps Japan Make It Five Golds in a Row". Olympics. Uppdaterad 30 mars 2021. Läst 1 aug 2022.
[2]
"Kerri Strug: The gymnast who battled through pain for a taste of Olympic glory". Olympics. Uppdaterad 5 okt 2021. Läst 1 aug 2022.
[3]
"Photographer fail". Publicerad 16 aug 2016. Sedd 1 aug 2022.
[4]
"Beamon's world record long jump at the Olympics". Olympics. Visad 1 aug 2022.
[5]
"Bob Beamon - Biography". Olympics. Läst 1 aug 2022.
[6]
"Bobsleigh - Cool runnings in Calgary". Olympics. Uppdaterad 31 mars 2021. Läst 1 aug 2022.
[7]
"‘94 WINTER LILLEHAMMER OLYMPICS : Jamaicans Are Really a Hit Now". Los Angeles Times. Publicerad 28 feb 1994. Läst 1 aug 2022.
[8]
"Eric Moussambani: Sydney 2000 changed my life". Olympics. Uppdaterad 31 mars 2021. Läst 1 aug 2022.
[9]
Larry Schwartz. "Owens pierced a myth" (arkiverad). ESPN. Läst 1 aug 2022.
[10]
"50 stunning Olympic moments No3: Derek Redmond and dad finish 400m". The Guardian. Publicerad 30 nov 2011. Läst 1 aug 2022.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Människan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
