Människan
Livets utveckling – människans 12 största evolutionära steg
Publicerad 29 feb 2012
Allt levande är del av samma släktträd. Här följer vi livets utveckling, från livets uppkomst till den nutida människan.
"Vart du än vänder dig i världen, vilket djur, växt, insekt eller klump du än betraktar, om den är vid liv använder den sig av samma uppslagsverk och kan samma kod. Allt liv är ett. Vi är alla resultatet av ett genetiskt knep som gått i arv från generation till generation i närmare fyra miljarder år."[1] Så skriver Matt Ridley i sin bok Genome. Han syftar på att alla organismer har sina gener i samma typ av molekyl – DNA – vilket tyder på att allt levande härstammar från en gemensam anfader.
I denna artikel får du följa människans evolution. Många beskrivningar av människans evolution inleds för 65 miljoner år sedan, med primaterna. Men i linje med att allt liv har DNA och sannolikt härstammar från samma anfader – att "allt liv är ett" – tar vi det från början. Människan är ju resultatet av en lång tids evolution som startade med det allra första livet, och där exempelvis groddjur kan sägas vara vår farfarsfarfars...far, och sjögräs en avlägsen kusin.
Så vi startar berättelsen om människans evolution med livets uppkomst, och listar sedan de tolv viktigaste stegen i livets utveckling som lett fram till den nutida människan. Vi följer alltså livets släktträd från roten ut till människans gren. Denna artikel handlar därför inte bara om människans utveckling, utan vi berör också delar av livets utveckling.
Missta bara inte evolutionen för en lång rad förbättringar som slutligen lett fram till det största och bästa – oss. Den lilla grenen på livets gigantiska släktträd som är människan är kanske inte evolutionens höjdpunkt. Till exempel har bakterier funnits i miljarder år före oss (och vi kan inte leva utan dem), och bakterierna kommer sannolikt finnas kvar långt efter oss.
Mycket om livets uppkomst och människans evolution är fortfarande osäkert. Som källa till denna artikel har vi valt den ansedda boken Life: The Science of Biology.[2]
"Vart du än vänder dig i världen, vilket djur, växt, insekt eller klump du än betraktar, om den är vid liv använder den sig av samma uppslagsverk och kan samma kod. Allt liv är ett. Vi är alla resultatet av ett genetiskt knep som gått i arv från generation till generation i närmare fyra miljarder år."[1] Så skriver Matt Ridley i sin bok Genome. Han syftar på att alla organismer har sina gener i samma typ av molekyl – DNA – vilket tyder på att allt levande härstammar från en gemensam anfader.
I denna artikel får du följa människans evolution. Många beskrivningar av människans evolution inleds för 65 miljoner år sedan, med primaterna. Men i linje med att allt liv har DNA och sannolikt härstammar från samma anfader – att "allt liv är ett" – tar vi det från början. Människan är ju resultatet av en lång tids evolution som startade med det allra första livet, och där exempelvis groddjur kan sägas vara vår farfarsfarfars...far, och sjögräs en avlägsen kusin.
Så vi startar berättelsen om människans evolution med livets uppkomst, och listar sedan de tolv viktigaste stegen i livets utveckling som lett fram till den nutida människan. Vi följer alltså livets släktträd från roten ut till människans gren. Denna artikel handlar därför inte bara om människans utveckling, utan vi berör också delar av livets utveckling.
Missta bara inte evolutionen för en lång rad förbättringar som slutligen lett fram till det största och bästa – oss. Den lilla grenen på livets gigantiska släktträd som är människan är kanske inte evolutionens höjdpunkt. Till exempel har bakterier funnits i miljarder år före oss (och vi kan inte leva utan dem), och bakterierna kommer sannolikt finnas kvar långt efter oss.
Mycket om livets uppkomst och människans evolution är fortfarande osäkert. Som källa till denna artikel har vi valt den ansedda boken Life: The Science of Biology.[2]
12. Det första livet
Det första stora steget i människans evolution var uppkomsten av livet.
Man vet inte exakt när livet började på jorden, eftersom man inte hittat några fossil av det första livet.[2] Men sannolikt skedde livets uppkomst i samband med att jorden hade färdigbildats och fått en någorlunda stabil skorpa med hav. Då hamnar man i tidsspannet mellan 4,4 och 3,5 miljarder år sedan.[2]
Men vad menas med det första livet? Jo, en av definitionerna för en levande organism är att det är någonting som har förmågan att föröka sig, och vid förökningen föra arvsanlag (någonting som innehåller information om organismens egenskaper) vidare. Allt liv idag har sitt arvanslag i DNA-molekyler, vilket är en av sakerna som pekar på att alla arter har samma anfader.[2]
Denna anfader behöver inte ha varit en organism, såsom vi tänker oss en organism idag. Alla organismer idag består nämligen av minst en cell, men det finns många teorier om att det allra första livet endast var molekylärt – molekyler som förökade sig.[2] Detta kan dock ha skett i någon form av skyddad miljö, som i en bubbla eller droppe.[2] Vilken molekyl som isåfall var först att reproducera sig själv vet man inte, men antagligen DNA (se bilden), RNA (en släkting till DNA) eller ett protein, vilka alla är nyckelingredienser för liv.[2]
Var uppstod det första livet? Den amerikanske kemisten och biologen Stanley Miller (dog 2007) gjorde på 50-talet ett känt experiment där han efterliknade de förhållanden som man tror rådde på jorden vid den här tiden. Han sände blixtar och ultraviolett ljus genom en gasblandning som efterliknade den tidens atmosfär. I hans experiment, samt senare liknande, har man framställt alla byggstenar som behövs för nukleinsyror (DNA och RNA), proteiner och cellmembran. Man har med andra ord kunnat framställa alla nyckelingredienser till liv. Stanley Miller hade hypotesen att dessa organiska molekyler följde med regnet från atmosfären ner till jordytan.[2] I sjöar, laguner eller strandkanter skulle koncentrationerna bli tillräckligt höga för att de spontant skulle organiseras till primitiva celler.[2]
Millers experiment visade att organiska molekyler spontant kan uppstå ur oorganiska. Men detta behöver inte ha skett i luften. Andra teorier är att livet uppstod i berggrunden, vid en varm källa på havsbottnen eller i en meteoritkrater.[2] En spännande teori är att livet inte uppstod på jorden utan i rymden någonstans, och fördes hit genom ett meteoritnedslag.[2]
Det finns som sagt inga fossil av de allra första organismerna, men genom att jämföra hur alla dagens organismer ser ut kan man komma fram till att de inom kort måste ha utvecklats till vad vi kallar prokaryoter, vilka är mer kända som bakterier eller arkéer (arkéer liknar bakterier men har vissa viktiga biokemiska skillnader).[2] Av dessa prokaryoter finns det några fossil, varav de äldsta säkra är cirka 3,0 miljarder år gamla.[2]
Men vad menas med det första livet? Jo, en av definitionerna för en levande organism är att det är någonting som har förmågan att föröka sig, och vid förökningen föra arvsanlag (någonting som innehåller information om organismens egenskaper) vidare. Allt liv idag har sitt arvanslag i DNA-molekyler, vilket är en av sakerna som pekar på att alla arter har samma anfader.[2]
Denna anfader behöver inte ha varit en organism, såsom vi tänker oss en organism idag. Alla organismer idag består nämligen av minst en cell, men det finns många teorier om att det allra första livet endast var molekylärt – molekyler som förökade sig.[2] Detta kan dock ha skett i någon form av skyddad miljö, som i en bubbla eller droppe.[2] Vilken molekyl som isåfall var först att reproducera sig själv vet man inte, men antagligen DNA (se bilden), RNA (en släkting till DNA) eller ett protein, vilka alla är nyckelingredienser för liv.[2]
Annons
Annons
Var uppstod det första livet? Den amerikanske kemisten och biologen Stanley Miller (dog 2007) gjorde på 50-talet ett känt experiment där han efterliknade de förhållanden som man tror rådde på jorden vid den här tiden. Han sände blixtar och ultraviolett ljus genom en gasblandning som efterliknade den tidens atmosfär. I hans experiment, samt senare liknande, har man framställt alla byggstenar som behövs för nukleinsyror (DNA och RNA), proteiner och cellmembran. Man har med andra ord kunnat framställa alla nyckelingredienser till liv. Stanley Miller hade hypotesen att dessa organiska molekyler följde med regnet från atmosfären ner till jordytan.[2] I sjöar, laguner eller strandkanter skulle koncentrationerna bli tillräckligt höga för att de spontant skulle organiseras till primitiva celler.[2]
Millers experiment visade att organiska molekyler spontant kan uppstå ur oorganiska. Men detta behöver inte ha skett i luften. Andra teorier är att livet uppstod i berggrunden, vid en varm källa på havsbottnen eller i en meteoritkrater.[2] En spännande teori är att livet inte uppstod på jorden utan i rymden någonstans, och fördes hit genom ett meteoritnedslag.[2]
Det finns som sagt inga fossil av de allra första organismerna, men genom att jämföra hur alla dagens organismer ser ut kan man komma fram till att de inom kort måste ha utvecklats till vad vi kallar prokaryoter, vilka är mer kända som bakterier eller arkéer (arkéer liknar bakterier men har vissa viktiga biokemiska skillnader).[2] Av dessa prokaryoter finns det några fossil, varav de äldsta säkra är cirka 3,0 miljarder år gamla.[2]
11. De första eukaryoterna
Prokaryoter, som för cirka 3,0 miljarder år sedan alltså befolkade jorden, är enkla organismer. De består av celler utan specifika delar, såsom cellkärna.[2] Deras DNA och övrigt innehåll ligger mer eller mindre utspritt inom cellen.[2] Nästa steg i människans evolution var encelliga organismer med specialiserade celldelar, kallade eukaryoter.[2]
De encelliga eukaryoterna som vi människor härstammar från, vilka kan ses som ensamma djurceller, bildades troligtvis genom att en stor prokaryot invaderades av en mindre prokaryot som kunde andas syre.[2] Den mindre prokaryoten utvecklades sedan till mitokondrien, som sköter cellandningen i alla eukaryota celler.[2] Om denna djurcell sedan invaderades av en cyanobakterie, fick man en cell som dessutom kunde fotosyntetisera – en växtcell.[2]
Det finns två starka stöd för denna teori om så kallad endosymbios (se bilden). Dels har mitokondrier dubbla membran, vilket resultatet blir om en prokaryot cell tas upp av en annan, och dels har de eget DNA.[2]
Det finns även idag en encellig organism, Pelomyxa, som saknar mitokondrier. I stället överlever den i symbios med bakterier som sköter andningen.[2]
Man vet inte exakt när de första eukaryoterna uppstod. Teorierna varierar från mellan 2,7 miljarder år sedan till 1,4 miljarder år sedan. Just nu verkar det dock luta åt att de första eukaryoterna uppstod för 2,1 till 2,0 miljarder år sedan.[2]
De encelliga eukaryoterna som vi människor härstammar från, vilka kan ses som ensamma djurceller, bildades troligtvis genom att en stor prokaryot invaderades av en mindre prokaryot som kunde andas syre.[2] Den mindre prokaryoten utvecklades sedan till mitokondrien, som sköter cellandningen i alla eukaryota celler.[2] Om denna djurcell sedan invaderades av en cyanobakterie, fick man en cell som dessutom kunde fotosyntetisera – en växtcell.[2]
Det finns två starka stöd för denna teori om så kallad endosymbios (se bilden). Dels har mitokondrier dubbla membran, vilket resultatet blir om en prokaryot cell tas upp av en annan, och dels har de eget DNA.[2]
Det finns även idag en encellig organism, Pelomyxa, som saknar mitokondrier. I stället överlever den i symbios med bakterier som sköter andningen.[2]
Man vet inte exakt när de första eukaryoterna uppstod. Teorierna varierar från mellan 2,7 miljarder år sedan till 1,4 miljarder år sedan. Just nu verkar det dock luta åt att de första eukaryoterna uppstod för 2,1 till 2,0 miljarder år sedan.[2]
10. De första flercelliga organismerna
De eukaryota encelliga organismerna utvecklades till de flercelliga organismerna, medan prokayoterna än idag endast är encelliga.[2] Flercellighet uppstod flera gånger oberoende av varandra och ledde till utvecklandet av växter, svampar och djur.[2]
Det äldsta fossilet av en flercellig organism är 1,7 miljarder år gammalt.[2] Dessa celler var dock odifferentierade, vilket betyder att de ännu inte hade utvecklats till att bli specialiserade på olika saker (som till exempel att vara nervceller och muskelceller).[2] Det äldsta fossilet av differentierade celler i en flercellig organism är av en rödalg och är 1,2 miljarder år gammalt, men detta är inte vår förfader, utan växternas.[2] Vilken vår första flercelliga förfader var är osäkert.[2]
Det är under debatt hur flercellighet först uppstod. En teori är att flercellighet uppstod genom symbios mellan flera encelliga organismer av olika arter.[2] Med tiden skulle de bli så beroende av varandra att de inte skulle kunna leva ensamma. Till slut skulle deras DNA blandas och de skulle bli två sorters differentierade celler inom samma art.[2] Problemet med denna teori är att man inte vet hur DNA:t skulle kunna blandas.[2]
En annan teori är att en encellig organism formade inre membran runt multipla cellkärnor med DNA, och på så sätt blev flercellig.[2] Denna teori stöds av att en del encelliga eukaryoter idag har flera cellkärnor.[2]
Den tredje teorin är koloniteorin, vilken innebär att encelliga organismer av samma art gick samman till en flercellig organism (jämfört med symbiosteorin där organismerna var av olika arter).[2] Stöd för den här teorin är att man närmast har sett en sådan sammanslutning ske bland flera arter. Hos en slemsvamp (Dictyostelium) har man sett att de encelliga individerna grupperar sig när det finns ont om mat.[2] Denna grupp rör sig sedan tillsammans och cellerna blir också lite differentierade.[2]
Inom grönalgerna Eudorina (se bilden) och Volvox eller cyanobakterier finns också koloniala formationer med differentiering. Exempelvis är det bara vissa celler som förökar sig.[2] Koloniteorin är kanske den som har starkast stöd idag.[2]
Det äldsta fossilet av en flercellig organism är 1,7 miljarder år gammalt.[2] Dessa celler var dock odifferentierade, vilket betyder att de ännu inte hade utvecklats till att bli specialiserade på olika saker (som till exempel att vara nervceller och muskelceller).[2] Det äldsta fossilet av differentierade celler i en flercellig organism är av en rödalg och är 1,2 miljarder år gammalt, men detta är inte vår förfader, utan växternas.[2] Vilken vår första flercelliga förfader var är osäkert.[2]
Det är under debatt hur flercellighet först uppstod. En teori är att flercellighet uppstod genom symbios mellan flera encelliga organismer av olika arter.[2] Med tiden skulle de bli så beroende av varandra att de inte skulle kunna leva ensamma. Till slut skulle deras DNA blandas och de skulle bli två sorters differentierade celler inom samma art.[2] Problemet med denna teori är att man inte vet hur DNA:t skulle kunna blandas.[2]
Annons
Annons
En annan teori är att en encellig organism formade inre membran runt multipla cellkärnor med DNA, och på så sätt blev flercellig.[2] Denna teori stöds av att en del encelliga eukaryoter idag har flera cellkärnor.[2]
Den tredje teorin är koloniteorin, vilken innebär att encelliga organismer av samma art gick samman till en flercellig organism (jämfört med symbiosteorin där organismerna var av olika arter).[2] Stöd för den här teorin är att man närmast har sett en sådan sammanslutning ske bland flera arter. Hos en slemsvamp (Dictyostelium) har man sett att de encelliga individerna grupperar sig när det finns ont om mat.[2] Denna grupp rör sig sedan tillsammans och cellerna blir också lite differentierade.[2]
Inom grönalgerna Eudorina (se bilden) och Volvox eller cyanobakterier finns också koloniala formationer med differentiering. Exempelvis är det bara vissa celler som förökar sig.[2] Koloniteorin är kanske den som har starkast stöd idag.[2]
9. De första djuren
Djur karaktäriseras av att de är flercelliga eukaryoter som någon gång under sitt liv är rörliga. Djur är även heterotrofa, vilket innebär att de är beroende av att äta andra döda eller levande organismer. De flesta djur har muskler, nervsystem och en inre mag-tarmkanal eller kroppshåla för nedbrytning av föda.[2]
Enligt nya rön anses kammaneterna (se bilden) vara de första djuren på jorden.[2] Havskrusbär är en av de tre arter kammaneter som finns i svenska hav och totalt finns cirka 150 arter än idag på jorden.[2] Kammaneter liknar nässeldjuren men är en egen djurgrupp (Ctenophora, som inte alltid finns med i tabeller och listor). De livnär sig som vattenfiltrerare där de fångar upp växtplankton, eller som parasiter. De förflyttar sig som djurplankton, det vill säga följer med havsströmmarna, och är endast några centimeter stora.[2] Teorin om att kammaneter var de första djuren baseras på genetisk analys gjord på Göteborgs universitet av alla nu levande djurgrupper, och ger ingen exakt uppgift om när de levde.
De äldsta fossilen av djur är cirka 580 miljoner år gamla, och kommer från den så kallade ediacarafaunan.[2] Dessa djur är svåra att klassificera, och det är möjligt att de inte har några nu levande släktingar.[2] Till utseendet liknar de dock maneter, koralldjur eller svampdjur, men det finns också en liten möjlighet att de var mer lika växter eller svampar.[2] Tidseran ediacara kallades förr för vendium och ediacara-faunan kan därför även kallas vendobionter.
Enligt nya rön anses kammaneterna (se bilden) vara de första djuren på jorden.[2] Havskrusbär är en av de tre arter kammaneter som finns i svenska hav och totalt finns cirka 150 arter än idag på jorden.[2] Kammaneter liknar nässeldjuren men är en egen djurgrupp (Ctenophora, som inte alltid finns med i tabeller och listor). De livnär sig som vattenfiltrerare där de fångar upp växtplankton, eller som parasiter. De förflyttar sig som djurplankton, det vill säga följer med havsströmmarna, och är endast några centimeter stora.[2] Teorin om att kammaneter var de första djuren baseras på genetisk analys gjord på Göteborgs universitet av alla nu levande djurgrupper, och ger ingen exakt uppgift om när de levde.
De äldsta fossilen av djur är cirka 580 miljoner år gamla, och kommer från den så kallade ediacarafaunan.[2] Dessa djur är svåra att klassificera, och det är möjligt att de inte har några nu levande släktingar.[2] Till utseendet liknar de dock maneter, koralldjur eller svampdjur, men det finns också en liten möjlighet att de var mer lika växter eller svampar.[2] Tidseran ediacara kallades förr för vendium och ediacara-faunan kan därför även kallas vendobionter.
8. De första ryggradsdjuren
Livet fanns nu än så länge bara i havet, närmare bestämt vid havsbottnen.[2] De första ryggradsdjuren uppstod för cirka 480 till 470 miljoner år sedan i form av käklösa fiskar.[2] Några av dessa ryggradsdjur var rundmunnarna – fiskar med rund sugmun (varav vilka nejonögon och pirålar finns idag).[2]
Det kanske äldsta kända ryggradsdjuret är Arandaspis prionotolepis (se bilden).[2] Det var en rundmun med beniga skyddsplattor på kroppen – en så kallad pansarrundmun – och den var cirka 15 cm lång.[2]
Det kanske äldsta kända ryggradsdjuret är Arandaspis prionotolepis (se bilden).[2] Det var en rundmun med beniga skyddsplattor på kroppen – en så kallad pansarrundmun – och den var cirka 15 cm lång.[2]
7. De första benfiskarna
För cirka 420 miljoner år utvecklades de första benfiskarna.[2] Benfiskar är ryggradsdjur med ett starkt förbenat skelett och utgör idag den största gruppen av fiskar.[2]
Dessa första benfiskar kunde simma på riktigt, till skillnad från att guppa längs havsbotten och leta mat likt rundmunnarna, och intog nu den stora havsmassan.[2] Djurgruppen utvecklades snabbt till en stor mängd arter.[2]
Det är möjligt att de första benfiskarna till viss del liknade sillfiskar (se bilden).[2]
Dessa första benfiskar kunde simma på riktigt, till skillnad från att guppa längs havsbotten och leta mat likt rundmunnarna, och intog nu den stora havsmassan.[2] Djurgruppen utvecklades snabbt till en stor mängd arter.[2]
Det är möjligt att de första benfiskarna till viss del liknade sillfiskar (se bilden).[2]
Annons
Annons
6. Det första groddjuret
Ichthyostega (se bilden) levde i slutet av devon, för cirka 367 till 362,5 miljoner år sedan, och var ett av de första ryggradsdjuren på land.[2] Denna art, tillsammans med andra liknande, utvecklades genom att benfiskars fenor förändrades till ben.[2] Dessa första landlevande ryggradsdjur var också de första groddjuren.[2] Groddjur är nämligen djur som har ett vattenlevande yngelstadie men som sedan kan leva på land, vilket var fallet med dessa djur och kommande groddjur.[2] Men även om ryggradsdjuren genom detta fortfarande delvis var bundna till vattnet, hade de nu funnit en ny biotop – land. Ichthyostega var ganska stor, närmare 1,5 m lång.[2]
Evolutionen av ben för förflyttning på land var ett stort steg i det som också är människans evolution. Men målet med evolutionen av ben var kanske inte att erövra land, utan att kunna stanna i vattnet. Benen användes kanske främst för förflyttning från en vattensamling till en annan.[2] En annan teori är att de första landlevande ryggradsdjuren utvecklades för att utnyttja den föda (uppspolade maneter m.m.) som fastnade på land vid ebb i tidvattenszoner.[2]
Ryggradsdjuren var dock inte de första organismerna på land. Växterna hade vid denna tid redan intagit den nya biotopen.[2] Likaså fanns också redan ryggradslösa djur här, i form av spindeldjur och mångfotingar.[2] Dessa utgjorde dock troligtvis inte föda för de första ryggradsdjuren på land, då de enkelt kunde fly från dessa långsamma vidunder.[2]
Evolutionen av ben för förflyttning på land var ett stort steg i det som också är människans evolution. Men målet med evolutionen av ben var kanske inte att erövra land, utan att kunna stanna i vattnet. Benen användes kanske främst för förflyttning från en vattensamling till en annan.[2] En annan teori är att de första landlevande ryggradsdjuren utvecklades för att utnyttja den föda (uppspolade maneter m.m.) som fastnade på land vid ebb i tidvattenszoner.[2]
Ryggradsdjuren var dock inte de första organismerna på land. Växterna hade vid denna tid redan intagit den nya biotopen.[2] Likaså fanns också redan ryggradslösa djur här, i form av spindeldjur och mångfotingar.[2] Dessa utgjorde dock troligtvis inte föda för de första ryggradsdjuren på land, då de enkelt kunde fly från dessa långsamma vidunder.[2]
5. Det första kräldjuret
Groddjuren hade som sagt inte riktigt brutit förbindelsen med havet i och med deras vattenlevande larvstadium. Men för cirka 320 till 310 miljoner år sedan utvecklade en grupp av groddjuren förmågan att lägga ägg som överlevde och kläcktes på land, samt som resulterade i helt landlevande ungar.[2] Detta är en karaktär för kräldjur, och de första kräldjuren var nu här.[2]
En kandidat till det första kräldjuret är Casineria (se bilden), som var 15 cm lång och åt insekter.[2] Den hade klor, vilket var nytt för ryggradsdjuren.[2] Klor är ett särdrag som dessutom är starkt kopplat till bildandet av kräldjurens speciella fjäll – något som Casineria också tros ha haft.[2]
En kandidat till det första kräldjuret är Casineria (se bilden), som var 15 cm lång och åt insekter.[2] Den hade klor, vilket var nytt för ryggradsdjuren.[2] Klor är ett särdrag som dessutom är starkt kopplat till bildandet av kräldjurens speciella fjäll – något som Casineria också tros ha haft.[2]
4. Det första däggdjuret
Kräldjuren utvecklades till många arter och befolkade stora områden.[2] Under perm, 299 till 251 miljoner år sedan, blev kräldjuren fler än groddjuren.[2] Och under de följande tidserorna trias, jura och krita dominerade de land olikt någon annan djurgrupp varken före eller efter dem.[2] Just det, vi pratar om dinosaurierna. Dinosaurierna var kräldjur med en viss kraniestruktur, och är välkända för sin storlek (även om många faktiskt var små).[2]
Det fanns dock en grupp av kräldjuren som utvecklades åt ett annat håll. Under trias och jura utvecklades de stegvis från kräldjur till däggdjur.[2] Från jura har man funnit flera fossil av djur som kan karaktäriseras som däggdjur.[2] Bilden visar Pseudotribos robustus, ett av de första däggdjuren, vars fossil är 165 miljoner år gammalt.[2]
Däggdjuren kan ses som ännu bättre anpassade till land än kräldjuren, då de är jämnvarma.[2] Detta gör att de kan bosätta sig på både varma och kalla platser. De växelvarma kräldjuren var beroende av varmare temperaturer, då kyla gjorde dem kalla och inaktiva.[2]
Dock hade däggdjuren vid denna tid ingen chans att konkurrera mot dinosaurierna.[2] De var små och gnagarlika, var aktiva på natten och åt mest insekter och mjuka växtdelar.[2]
Det fanns dock en grupp av kräldjuren som utvecklades åt ett annat håll. Under trias och jura utvecklades de stegvis från kräldjur till däggdjur.[2] Från jura har man funnit flera fossil av djur som kan karaktäriseras som däggdjur.[2] Bilden visar Pseudotribos robustus, ett av de första däggdjuren, vars fossil är 165 miljoner år gammalt.[2]
Däggdjuren kan ses som ännu bättre anpassade till land än kräldjuren, då de är jämnvarma.[2] Detta gör att de kan bosätta sig på både varma och kalla platser. De växelvarma kräldjuren var beroende av varmare temperaturer, då kyla gjorde dem kalla och inaktiva.[2]
Dock hade däggdjuren vid denna tid ingen chans att konkurrera mot dinosaurierna.[2] De var små och gnagarlika, var aktiva på natten och åt mest insekter och mjuka växtdelar.[2]
Annons
Annons
3. Den första primaten
Primater är däggdjur anpassade till att leva i träd. De har karaktäristiska kroppar med bland annat nyckelben, mycket rörliga axelleder, motsatta tummar och framåtriktade ögon som ger bra avståndsbedömning.[2]
Den första primaten tros ha uppkommit runt tiden för dinosauriernas utdöende, för 65 miljoner år sedan.[2] På bilden syns Plesiadapis, som levde för cirka 58 miljoner år sedan och är det äldsta kända fossila primatsläktet.[2] Plesiadapis tros ha uppkommit i Nordamerika, men sedan vandrat över till Europa på en landbrygga via Grönland (vid det här laget i jordens historia hade kontinenterna börjat få sina nuvarande former och positioner).[2] Man vet inte mycket om Plesiadapis liv, men den tros ha levt både i träden och på marken, samt ätit lite av varje.[2]
Den första primaten tros ha uppkommit runt tiden för dinosauriernas utdöende, för 65 miljoner år sedan.[2] På bilden syns Plesiadapis, som levde för cirka 58 miljoner år sedan och är det äldsta kända fossila primatsläktet.[2] Plesiadapis tros ha uppkommit i Nordamerika, men sedan vandrat över till Europa på en landbrygga via Grönland (vid det här laget i jordens historia hade kontinenterna börjat få sina nuvarande former och positioner).[2] Man vet inte mycket om Plesiadapis liv, men den tros ha levt både i träden och på marken, samt ätit lite av varje.[2]
2. Den första människoapan
Människoapor är en grupp primater som idag består av schimpanser, gorillor, orangutanger och människan. Man skulle kunna jämföra det med stora tjocka släkten. Inte den närmsta familjen, utan dem man träffar på bröllop och begravningar.
Alla dessa arter har samma förfader, den första människoapan.[2] Denna levde för cirka 14 miljoner år sedan.[2] Exakt vilken art detta var vet man inte, men den liknade troligtvis Proconsul (en av de primater som levde för 14 miljoner år sedan).[2]
Alla dessa arter har samma förfader, den första människoapan.[2] Denna levde för cirka 14 miljoner år sedan.[2] Exakt vilken art detta var vet man inte, men den liknade troligtvis Proconsul (en av de primater som levde för 14 miljoner år sedan).[2]
1. Den första människan
Den första primaten gav upphov till två arter.[2] Den ena arten härstammar orangutangerna ifrån, och den andra arten härstammar människor, gorillor och schimpanser ifrån.[2]
Troligtvis avvek gorillornas förfader först från vår sida av släktträdet, och schimpansernas sedan.[2] Detta skedde för mellan åtta och fyra miljoner år sedan.[2] Kvar fanns den art vars enda levande barnbarnbarnsbarn är vi – människan.[2] Och för cirka 250 000 år sedan, efter att denna art förändrats till flera olika arter av vilka alla utom vi har dött ut (bland annat Homo erectus), skedde det senaste stora steget i människans evolution – Homo sapiens hade utvecklats.[2]
Det mesta tyder på att Homo sapiens uppstod i Afrika och därifrån spred sig över jordklotet.
Som vi nämnde i inledningen är det nog lätt att tro att människan är kronan på verket efter miljarder år av naturligt urval. Men då ska man komma ihåg att alla andra arter som finns på jorden har en lika lång och fascinerande evolutionär historia, fast med många andra förfäder. Kanske är de mest framgångrika arterna de som förändrats minst, som till exempel dagens bakterier eller benfiskar.
Troligtvis avvek gorillornas förfader först från vår sida av släktträdet, och schimpansernas sedan.[2] Detta skedde för mellan åtta och fyra miljoner år sedan.[2] Kvar fanns den art vars enda levande barnbarnbarnsbarn är vi – människan.[2] Och för cirka 250 000 år sedan, efter att denna art förändrats till flera olika arter av vilka alla utom vi har dött ut (bland annat Homo erectus), skedde det senaste stora steget i människans evolution – Homo sapiens hade utvecklats.[2]
Det mesta tyder på att Homo sapiens uppstod i Afrika och därifrån spred sig över jordklotet.
Annons
Annons
Som vi nämnde i inledningen är det nog lätt att tro att människan är kronan på verket efter miljarder år av naturligt urval. Men då ska man komma ihåg att alla andra arter som finns på jorden har en lika lång och fascinerande evolutionär historia, fast med många andra förfäder. Kanske är de mest framgångrika arterna de som förändrats minst, som till exempel dagens bakterier eller benfiskar.
Referenser (och vidare läsning)
[1]
Ridley, Matt (2006) Genome: The Autobiography of a Species in 23 Chapters. Reprint ed. New York. HarperCollins.
[2]
Purves, William K.; Sadava, David E.; Orians, Gordon H.; Heller, Craig H (2004) Life: The Science of Biology. 7th ed. Sunderland. Sinauer Associates, Inc.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Människan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
