Världens 10 mest avlägsna platser

La Rinconada ligger på 5 100 m höjd i bergskedjan Anderna i Peru och är världens högst belägna stad.^[1][2] Husen har varken rinnande vatten eller avlopp, men ändå tros uppemot 50 000 människor bo här.^[23] Alla förenas de av drömmen om rikedom. La Rinconada har nämligen växt fram kring en guldgruva.

Arbetet i gruvan är mödosamt och farligt, och utförs främst av män ur ursprungsbefolkningen.^[23] De arbetar utan lön i 30 dagar åt gången, mot att de på den 31:a dagen får behålla så mycket malm de orkar bära^[23] – malm som oftast innehåller mycket lite guld.^[1]

Det guld som hittas måste renas från kvicksilver, och detta görs mitt bland bostäderna. Från oreglerade verkstäder stiger giftig rök som den kalla luften omedelbart kondenserar.^[23] Så kvicksilver lägger sig på hustak och den närliggande glaciären – de två källor som invånarna tar sitt dricksvatten från.^[23]

Förutom kvicksilvret är höjden ett ständigt hot mot hälsan. La Rinconada ligger nästan lika högt upp som Mount Everests basläger, och på den här höjden är luften så tunn att kroppen har svårt att återhämta sig. Den som vill resa till La Rinconada måste stegvis anpassa sig till högre höjder för att inte drabbas av höjdsjuka.

Staden dras med en utbredd alkoholkonsumtion, och närvaron av guld gör att brottsligheten är stor.^[23] Det sägs att de flesta gruvarbetarna lämnar La Rinconada med krossade drömmar, trasiga kroppar eller i en kista.^[23]

9. Longyearbyen

Longyearbyen är den största orten på den norska ögruppen Svalbard i Arktis, och räknas som världens nordligaste stad och den nordligaste bosättningen överhuvudtaget som inte är avsedd för forskning eller militära syften. Longyearbyen är belägen på Svalbards största ö Spetsbergen, bara 130 mil från nordpolen, och är en förvånansvärt modern ort med över 2 000 invånare.^[3]

Longyearbyen har en egen universitetsfilial och en flygplats med reguljärflyg till Oslo och Tromsø. Här finns ovanligt många restauranger för en så pass liten ort, bland annat världens nordligaste sushirestaurang.^[3] Varje år är staden värd för Dark Season Blues Spitsbergen – världens nordligaste bluesfestival.^[24]

På grund av permafrost finns det inga träd i Longyearbyen. Med med tanke på stadens nordliga läge är medeltemperaturen relativt mild, tack vare den värmande Golfströmmen. På vintern är genomsnittstemperaturen -14 °C och på sommaren 6 °C.^[3]

Lite längre norrut på Spetsbergen ligger den före detta gruvbyn Ny-Ålesund, som ibland räknas som världens nordligaste by. Men nästan alla permanenta invånare i Ny-Ålesund – de brukar vara runt 35 stycken – är sysselsatta med forskning eller med att driva byns forskningsstationer.^[4] Så därför är Ny-Ålesund ingen vanlig by, utan brukar kallas en forskningsby.

8. Puerto Toro

Puerto Toro ligger längst ner på Sydamerikas spets och är världens sydligaste by.^[5] Det lilla chilenska samhället har runt 35 invånare och är den sydligaste bosättningen utanför Antarktis, och den sydligaste i världen som inte är avsedd för forskning.^[5]

I Puerto Toro bor fiskare och deras familjer, och byns inkomster kommer från centolla, en eftertraktad krabba som fiskas i de kyliga vattnen utanför kusten.^[6]

Trots att Puerto Toro är världens sydligaste by så ligger den ganska långt från sydpolen – cirka 390 mil – vilket innebär att klimatet inte är alltför kylslaget. Medeltemperaturen är cirka 9 °C på sommaren och 2 °C på vintern.^[7]

Puerto Toro ligger bara några mil från den större argentiska staden Ushuaia, men byn är ändå påtagligt isolerad eftersom den bara är nåbar med båt.

7. Alert

Alert är en militärbas och forsknings- och väderstation i territoriet Nunavuk i norra Kanada. Med ett avstånd på 81,7 mil från nordpolen är basen världens nordligaste permanent bebodda plats.^[8] Här finns 55 heltidsanställda, varav den militära personalen brukar bytas ut var sjätte månad.^[8]

Alert ligger nästan så långt norrut i Kanada man kan komma, och faktiskt närmare Stockholm än den närmaste kanadensiska storstaden, Edmonton.^[8] Det allra närmaste samhället är den lilla inuitbyn Grise Fiord som ligger hela 72,5 mil söder om basen.^[8] Självklart går det inga vägar till Alert, men basen har en egen landningsbana.

Dagsmedeltemperaturen i juli ligger på 4 °C, medan den på vintern ofta sjunker till under -40 °C.^[8] Från 10 oktober till 1 mars når solen aldrig upp över horistonten, medan den är uppe dygnet runt från 8 april till 5 september.^[8]

En forskningsstation som alltid ligger längre norrut än Alert är Barneo. Barneo drivs av Ryssland och brukar byggas upp i april vaje år på isen bara några mil från nordpolen. Stationen används förutom forskning även som en turistattraktion. Barneo måste på grund av isens rörelse rivas efter någon månad och återuppbyggas igen nästa år, men när stationen väl existerar brukar den vara världens nordligaste bebodda plats. År 2019 blev Barneo inställt för första gången sedan starten 2002, då den politiska konflikten mellan Ryssland och Ukraina satte stopp för de ukrainska flygplanen som skulle flyga in utrustning.^[25]

Många år har Ryssland också byggt upp en drivande isstation – en forskningsstation gjord för att driva med isen, och som ibland varit bemannad i över ett år. Några gånger har stationen byggts upp ännu närmare Nordpolen än Barneo. Den första drivande isstationen byggdes 1937, och den flyttade sig över 260 mil på 9 månader, innan forskarna slutligen plockades upp utanför Grönlands kust.^[10]

På grund av den globala uppvärmningen har det på 2000-talet blivit allt svårare att hitta bra is att bygga den drivande isstationen på, så 2020 planerar man att istället ha stationen på en istålig pråm, som ska eskorteras till platsen av en isbrytare.^[27] Även Barneo har drabbats av den smältande isen, och 2018 års säsong blev den kortaste dittills.

6. Amundsen-Scott-basen

Forskningsstationen Amundsen-Scott-basen ligger mitt på sydpolen och är världens sydligaste permanent bebodda plats – förutom att vara världens sydligaste plats överhuvudtaget. Till skillnad från nordpolen som ligger på ständigt drivande havsis, så ligger sydpolen på en kontinent som fungerar att bygga en fast bas på. Men lite grann rör det sig även här. Amundsen-Scott-basen flyttar sig 10 m varje år eftersom den står på en tjock glaciär.^[9] Basen ligger 2 835 m över havet, och den tjocka glaciären utgör runt 2 700 m av den höjden.^[9]

Höjden i kombination med basens sydliga postition, samt det faktum att det inte finns något värmande hav i närheten, gör att platsen är extremt kall. Den lägsta temperaturen som uppmätts vid basen är -82,8 °C och den varmaste -13,6 °C.^[9] På vinterhalvåret är solen aldrig uppe, medan den på sommarhalvåret skiner konstant. Detta gör att sydpolen, precis som nordpolen, upplever en sex månader lång natt och en sex månader lång dag varje år.

Amundsen-Scott-basen invigdes 1956 och har sedan dess uppgraderats och byggts ut flera gånger. På somrarna bor uppåt 150 människor här, medan runt 50 stycken stannar kvar och blir isolerade över vintern.^[9]

Vid basen finns den ceremoniella sydpolen, vilket är ett område med en metallsfär på en sockel omringad av flaggor som används vid fotograferingar.

Basen har en landingsbana som används på sommaren av flygplan som kommer från McMurdo Station med förnödenheter. McMurdo Station är en stor forskningsstation och en logistisk knutpunkt som ligger vid den antarktiska kusten, cirka 135 mil från sydpolen. Från McMurdo Station till Amundsen-Scott-basen går numera också en snöväg kallad South Pole Traverse som då och då trafikeras av bandvagnar.

5. Norra otillgänglighetspolen

Norra otillgänglighetspolen är den punkt i Arktis som ligger längst ifrån någon landmassa. Den norra otillgänglighetspolen är alltså den punkt i Arktis som det rent teoretiskt tar längst tid att nå från land.

Den norra otillgänglighetspolen besöktes troligtvis första gången 1927 då den flögs över med flygplan.^[12] Enligt vissa källor lyckades en sovjetisk isbrytare nå fram till platsen 1958. År 1968 blev engelsmannen Sir Wally Herbert kanske den första människan som nådde fram till fots, med hjälp av hundsläde.^[11] Men det är inte helt bevisat att Herbert faktiskt nådde ända fram.

År 2013 visade nya beräkningar att den norra otillgänglighetspolen ligger 214 km från där man tidigare trott.^[11] Den nya punkten ligger cirka 450 km från nordpolen och 1 008 km från de tre närmsta landmassorna Ellesmere Island i Kanada, Komsomoletsön i Ryssland och Henriettaön, också i Ryssland.^[11][12] Än så länge har ingen lyckats nå den nya norra otillgänglighetspolen.

4. Södra otillgänglighetspolen

Södra otillgänglighetspolen är den punkt på Antarktis som ligger längst ifrån kontinentens kuster. Exakt var Antarktis kustlinje går är omdebatterat, eftersom man antingen kan anse att kusten är där kontinentens landmassa går ner i havet, eller där Antarktis shelfisar möter havet. Och vilket alternativ man än väljer så är det ändå svårt att beräkna den exakt kustgränsen.

År 1958 nådde en sovjetisk traktorkonvoj fram till den punkt som de ansåg vara den södra otillgänglighetspolen. De byggde en kortvarig liten forskningsstation, och platsen är idag allmänt accepterad som den faktiska otillgänglighetspolen. Platsen ligger på cirka 3 800 m höjd, 88,5 mil från sydpolen.^[14]

Den södra otillgänglighetspolen har återbesökts ett par gånger, och 2007 blev en brittisk-kanadensisk expedition den första som nådde platsen till fots, med hjälp av skidor och kites.^[13] De möttes av den gamla stationsbyggnaden, kvarstående men begravd i snö. En av de få saker som fortfarande stack upp ur snön var en staty av Lenin.

3. Tibetanska högplatån

På den karta som publicerades 2008 av EU-kommissionen och Världsbanken, där man räknade man ut hur lång tid det skulle ta att komma till närmaste större stad från alla delar av världen, visade det sig att världens mest otillgängliga plats, bortsett från Arktis och Antarktis, var den Tibetanska högplatån.^[15]

Den Tibetanska högplatån täcker en fjärdedel av Kina, därav nästan hela Tibet, plus en liten del av Indien. Den inringas av tre bergskedjor, bland annat Himalaya i söder, och kallas "världens tak" eftersom den har en genomsnittshöjd på hela 4 880 m.^[16]

Befolkningen på den Tibetanska högplatån är koncentrerad till de bördigare dalarna, men det lever också nomader på de torftiga högmarkerna.

Från den allra mest otillgängliga punkten på den Tibetanska högplatån tar det hela tre veckor att ta sig till den närmaste större staden, Lhasa. På grund av terrängen och brist på vägar måste man först gå till fots i 20 dagar, innan man slutligen når en bilväg som man måste färdas på i en dag.^[15]

2. Tristan da Cunha

Tristan da Cunha är en ögrupp i Sydatlanten som är känd som världens mest avlägsna bebodda ö. Härifrån är det nämligen nästan 220 mil till de närmaste grannarna, som bor på ön Sankta Helena,^[18] och nästan 300 mil till det närmaste fastlandet, Sydafrika.

Tristan da Cunha består av den bebodda huvudön med samma namn, och tre obebodda öar. Vulkanöarna upptäcktes 1506 av portugisen Tristão da Cunha som döpte dem efter sig själv. Ögruppen annketerades av Storbritannien år 1816, och idag bor cirka 250 personer här, alla i den enda orten Edinburgh of the Seven Seas.^[17]

Invånarna på Tristan da Cunha är självförsörjande vad gäller mat. Alla familjer äger boskap och potatisåkrar och hjälper till att fiska.^[28] Här finns ett litet sjukhus och en skola, som försörjs av utländska intäkter från hummerfiske och försäljning av frimärken och mynt till samlare.^[28] En bäck förser byn med vatten, och dieselgeneratorer ger elektricitet.^[29] År 2003 kunde invånarna börja ta emot TV-sändningar från Storbritannien, och 2007 fick alla hus en hemtelefon. Idag finns tilll och med internet, men bandbredden är väldigt begränsad.^[29]

Det finns ingen flygplats på ön, utan öborna är beroende av de få skepp som kommer hit.

Inga utomstående får köpa mark på ön, trots att många ansöker om att få ansluta sig till samhället som ibland kallas "Utopia".^[28]

Invånarna på Tristan da Cunha härstammar alla från ett fåtal förfäder. Det finns bara sju efternamn på ön,^[18] och en hög frekvens av bland annat astma tros bero på endogami, vilket är en mildare form av inavel.^[19]

1. Bouvetön