Rymden
Världens 15 rymdstationer
Uppdaterad 9 nov 2021
Här är alla rymdstationer som funnits och finns, listade i kronologisk ordning efter när rymdstationen, eller första modulen av den, sköts upp.
En rymdstation är en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad för att människor ska kunna leva där en längre tid. Alla rymdstationer som än så länge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi får se en rymdstation runt månen, såsom den planerade månstationen Gateway i NASA:s nya månprogam Artemis.[1] Vi har listat världens alla rymdstationer i kronologisk ordning efter när rymdstationen, eller första modulen av den, sköts upp i rymden.
Med på listan finns en rymdstation som gick sönder innan den hann ta emot mänskligt besök och två rymdstationer som havererade innan de fastnade i ordentlig omloppsbana. Som parenteser i listan har vi också inkluderat tre obemannade prototypstationer. Bilderna på de tidiga sovjetiska rymdstationerna och de kinesiska är tyvärr begränsade till annat än fotografier, då dessa fortfarande är antingen hemliga eller copyrightskyddade.
En rymdstation är en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad för att människor ska kunna leva där en längre tid. Alla rymdstationer som än så länge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi får se en rymdstation runt månen, såsom den planerade månstationen Gateway i NASA:s nya månprogam Artemis.[1] Vi har listat världens alla rymdstationer i kronologisk ordning efter när rymdstationen, eller första modulen av den, sköts upp i rymden.
Med på listan finns en rymdstation som gick sönder innan den hann ta emot mänskligt besök och två rymdstationer som havererade innan de fastnade i ordentlig omloppsbana. Som parenteser i listan har vi också inkluderat tre obemannade prototypstationer. Bilderna på de tidiga sovjetiska rymdstationerna och de kinesiska är tyvärr begränsade till annat än fotografier, då dessa fortfarande är antingen hemliga eller copyrightskyddade.
(Modell av Manned Orbiting Laboratory – 1966-1967)
Manned Orbiting Laboratory (MOL) var ett samarbete mellan USA:s flygvapen och landets spionsatellitmyndighet National Reconnaissance Office (NRO).[2] Målet var att skjuta upp 20 m långa rymdstationer i omloppsbana som skulle vara bemannade av två astronauter per gång, som med ett teleskop skulle ta bilder på militärt intressanta mål.[2] Astronauterna skulle skjutas upp i rymden samtidigt som rymdstationen, genom att sitta i en kapsel fastsatt ovanpå stationen.[2] Väl uppe i rymden skulle astronauterna öppna en lucka i golvet på kapseln för att komma in i stationen.[2] Vid uppdragets slut skulle astronauterna sätta sig i kapseln igen, koppla loss sig från stationen (som övre illustrationen visar) och landa.[2]
Den enda uppskjutningen i MOL-programmet skedde 3 november 1966 då en Titan-raket lyfte från Cape Canaveral med en enklare modell av rymdstationen och en obemannad modifierad Geminikapsel (nedre bilden).[2] Kapseln hade året innan använts av NASA till en obemannad testflygning inom Geminiprogrammet, och nu hade man adderat en lucka i kapselns värmesköld.[2] Efter en 33 minuter lång suborbital rymdfärd återinträdde kapseln i atmosfären, varvid värmeskölden med dess lucka framgångsrikt testades.[2] Kapseln landade sedan i havet och plockades upp av ett fartyg.[2] Rymdstationsmodellen nådde omloppsbana där den släppte ut tre satelliter och påbörjade en serie experiment som skulle pågå i 75 dagar.[2] Efter 30 dagar förlorades dock kontakten med stationen och den föll ur sin omloppsbana 9 januari 1967.[2]
År 1969 avbröts MOL-programmet på grund av budgetprioriteringar, men en del av tekniken och astronauterna från programmet hamnade hos NASA.[2]
Den enda uppskjutningen i MOL-programmet skedde 3 november 1966 då en Titan-raket lyfte från Cape Canaveral med en enklare modell av rymdstationen och en obemannad modifierad Geminikapsel (nedre bilden).[2] Kapseln hade året innan använts av NASA till en obemannad testflygning inom Geminiprogrammet, och nu hade man adderat en lucka i kapselns värmesköld.[2] Efter en 33 minuter lång suborbital rymdfärd återinträdde kapseln i atmosfären, varvid värmeskölden med dess lucka framgångsrikt testades.[2] Kapseln landade sedan i havet och plockades upp av ett fartyg.[2] Rymdstationsmodellen nådde omloppsbana där den släppte ut tre satelliter och påbörjade en serie experiment som skulle pågå i 75 dagar.[2] Efter 30 dagar förlorades dock kontakten med stationen och den föll ur sin omloppsbana 9 januari 1967.[2]
År 1969 avbröts MOL-programmet på grund av budgetprioriteringar, men en del av tekniken och astronauterna från programmet hamnade hos NASA.[2]
15. Salyut 1 – 1971
I rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA vann Sovjet många av de första racen. De var först med att få en satellit i omloppsbana (Sputnik 1, 1957), först med att skicka upp en människa i rymden (Yuri Gagarin, 1961) och först med en rymdpromenad (Alexey Leonov, 1965). USA var dock som bekant först med att landa människor på månen (Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 1969). Efter månlandningen blev Sovjetunionen återigen först med en milstolpe – att skicka upp en riktig rymdstation.
I april 1971 sköts Salyut 1 upp med hjälp av en trestegs Proton-raket.[3][4] Rymdstationen var cirka 16 m lång, 4 m i diameter och hade en dockningsport för Sovjets Sojuz-farkost.[4] Fyra dagar senare sköts Sojuz 10 upp med tre kosmonauter ombord som skulle bo på Salyut 1 i en månad.[3] De dockade med Salyut 1 nästa dag, men lyckades inte låsa fast Sojuz-farkosten ordentligt med rymdstationen.[3] Så de tre besvikna kosmonauterna fick återvända till jorden utan att ha tagit sig in i stationen.[3]
En och en halv månad senare gjordes ett nytt försök, då Sojuz 11 anlände till stationen.[3] Tack vare en omdesignad dockningsmekanism lyckades besättningen denna gång docka ordentligt med stationen och komma in.[3] De spenderade sedan tiden med att bland annat studera jorden och hur långa rymdvistelser påverkar människans kropp.[3]
Efter 22 dagar på rymdstationen och sammanlagt 24 dagar i rymden (ett nytt rekord) återvände besättningen till jorden.[3][5] Sojuz-kapseln landade mjukt i Kazakstan, men när räddningspersonal öppnade luckan fann de alla tre kosmonauterna döda.[6] En tryckutjämningsventil hade öppnat för tidigt vid återinträdet och de tre hade dött av att luften försvunnit ur farkosten.[6]
Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen på is ett tag medan Sojuz-kapseln designades om.[3] Från och med nu måste också alla kosmonauter använda rymddräkter vid återinträdet.[3]
Sommaren 1971 flyttades Salyut 1 med hjälp av sina motorer till en högre omloppsbana för att inte falla till jorden för tidigt.[5] I oktober 1971, efter 175 dagar i rymden, tändes rymdstationens motorer för sista gången, då för att sänka den till att brinna upp i atmosfären över Stilla Havet.[5]
På illustrationen syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) närma sig Salyut 1.
I april 1971 sköts Salyut 1 upp med hjälp av en trestegs Proton-raket.[3][4] Rymdstationen var cirka 16 m lång, 4 m i diameter och hade en dockningsport för Sovjets Sojuz-farkost.[4] Fyra dagar senare sköts Sojuz 10 upp med tre kosmonauter ombord som skulle bo på Salyut 1 i en månad.[3] De dockade med Salyut 1 nästa dag, men lyckades inte låsa fast Sojuz-farkosten ordentligt med rymdstationen.[3] Så de tre besvikna kosmonauterna fick återvända till jorden utan att ha tagit sig in i stationen.[3]
En och en halv månad senare gjordes ett nytt försök, då Sojuz 11 anlände till stationen.[3] Tack vare en omdesignad dockningsmekanism lyckades besättningen denna gång docka ordentligt med stationen och komma in.[3] De spenderade sedan tiden med att bland annat studera jorden och hur långa rymdvistelser påverkar människans kropp.[3]
Efter 22 dagar på rymdstationen och sammanlagt 24 dagar i rymden (ett nytt rekord) återvände besättningen till jorden.[3][5] Sojuz-kapseln landade mjukt i Kazakstan, men när räddningspersonal öppnade luckan fann de alla tre kosmonauterna döda.[6] En tryckutjämningsventil hade öppnat för tidigt vid återinträdet och de tre hade dött av att luften försvunnit ur farkosten.[6]
Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen på is ett tag medan Sojuz-kapseln designades om.[3] Från och med nu måste också alla kosmonauter använda rymddräkter vid återinträdet.[3]
Sommaren 1971 flyttades Salyut 1 med hjälp av sina motorer till en högre omloppsbana för att inte falla till jorden för tidigt.[5] I oktober 1971, efter 175 dagar i rymden, tändes rymdstationens motorer för sista gången, då för att sänka den till att brinna upp i atmosfären över Stilla Havet.[5]
På illustrationen syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) närma sig Salyut 1.
Annons
Annons
14. DOS-2 – 1972
I juni 1972, drygt ett år efter uppskjutningen av Salyut 1, skulle dess efterföljare skjutas upp – den strukturellt identiska Salyut 2.[3] Uppskjutningen gick dock inte som planerat när Proton-K-raketens andra steg misslyckades och rymdstationen föll ner i Stilla havet.[4] Då stationen aldrig nådde omloppsbana "förtjänade" den heller aldrig namnet Salyut 2, utan förblev endast DOS-2.[7] "DOS" var Sovjets beteckning på deras civila rymdstationer och står för "Long-Duration Orbital Station" (Salyut 1 var DOS-1).[8]
Illustrationen visar en tidig DOS-station tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel.
Illustrationen visar en tidig DOS-station tillsammans med en besökande Sojuz-kapsel.
13. Salyut 2 – 1973
Sovjets rymdstationprogram hade från börjat varit militärt och hemligt och kallats Almaz.[3] När USA hade landat på månen 1969 ville Sovjet svara med att snabbt få upp världens första rymdstation, och hade då gjort om ett skal av en Almaz-station till en enklare civil DOS-station, som sedan blev Salyut 1.[3] Nu ville man också skjuta upp en militär Almaz-station.
I april 1973 sköts den första Almaz-stationen upp i omloppsbana.[4] För att dölja att det var en militär Almaz-station fick den beteckningen Salyut 2.[7]
Almaz-stationerna hade samma diameter som de civila Salyut-stationerna (cirka 4 m), men var lite kortare (cirka 15 m).[4]
Salyut 2 (Almaz 1) susade runt jorden i ett par veckor och en besättning gjorde sig redo att skjutas upp till stationen[7] Men en motorstart gjorde att skrovet brast och en solpanel förlorades.[7]
Anledningen till haveriet kan ha varit en kollision med delar från det översta steget av Proton-raketen som Salyut 2 hade skjutits upp med.[9] Raketsteget hade exploderat av tryckförändringar tre dagar efter uppskjutningen och skapat ett moln av bråte som flugit mot stationen.[9]
En månad efter haveriet brann rymdstationen upp i atmosfären.[7]
I april 1973 sköts den första Almaz-stationen upp i omloppsbana.[4] För att dölja att det var en militär Almaz-station fick den beteckningen Salyut 2.[7]
Almaz-stationerna hade samma diameter som de civila Salyut-stationerna (cirka 4 m), men var lite kortare (cirka 15 m).[4]
Salyut 2 (Almaz 1) susade runt jorden i ett par veckor och en besättning gjorde sig redo att skjutas upp till stationen[7] Men en motorstart gjorde att skrovet brast och en solpanel förlorades.[7]
Anledningen till haveriet kan ha varit en kollision med delar från det översta steget av Proton-raketen som Salyut 2 hade skjutits upp med.[9] Raketsteget hade exploderat av tryckförändringar tre dagar efter uppskjutningen och skapat ett moln av bråte som flugit mot stationen.[9]
En månad efter haveriet brann rymdstationen upp i atmosfären.[7]
12. Kosmos 557 – 1973
I maj 1973, strax efter att Salyut 2 (Almaz 1) gått sönder, men ej ännu störtat, skickades en ny rymdstation upp av Sovjetunionen.[3] Nu var det en uppdaterad version av den civila DOS-stationen som sköts upp, men tyvärr ledde en serie fel till att en av styrraketerna tändes kontinuerligt, vilket gjorde att stationens bränsle tog slut redan första varvet i omloppsbana.[3] Nu kunde inte rymdstationen kontrolleras längre,[3] och för att dölja den misslyckade Salyut-stationens identitet meddelade Sovjets statliga nyhetsbyrå att den hette Kosmos 557.[8]
Efter 11 dagar i rymden brann Kosmos 557 upp i atmosfären.[3] Kosmonauterna Alexei Leonov och Valeri Kubasov som skulle rest till stationen förflyttades till Apollo-Sojuz-testprojektet,[3] som förverkligades 1975 då en Sojuz dockade med en amerikansk Apollo-modul.
Efter 11 dagar i rymden brann Kosmos 557 upp i atmosfären.[3] Kosmonauterna Alexei Leonov och Valeri Kubasov som skulle rest till stationen förflyttades till Apollo-Sojuz-testprojektet,[3] som förverkligades 1975 då en Sojuz dockade med en amerikansk Apollo-modul.
11. Skylab – 1973-1979
Hittills hade Salyut 1 varit den enda någorlunda lyckade rymdstationen. Salyut 1 hade ju varit den enda rymdstationen som hade haft en besättning ombord, även om de efteråt tragiskt omkommit vid återinträdet i atmosfären. Tre dagar efter att Sovjetunionen skjutit upp Kosmos 557 gav sig USA in i matchen när de sköt upp Skylab.[3]
Den amerikanska rymdstationen Skylab byggdes huvudsakligen av det övre steget av en Saturn-raket,[10] och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den större – cirka 26 m lång och rymliga 7 m i diameter.[11] Uppskjutningen skedde med hjälp av en Saturn V-raket,[10] samma raket som hade skjutit iväg Apollo-farkosterna till månen. Sextiotre sekunder in i uppskjutningen uppstod dock problem när stationens mikrometeoroidsköld fälldes ut för tidigt, gick sönder och fastnade i en av solpanelerna som då inte kunde fällas ut ordentligt.[10] Samtidigt gjorde aerodynamiska krafter att stationens andra solpanel helt lossnade.[10]
Skylab nådde omloppsbana, men hade nu ont om ström.[10] Dessutom gjorde den trasiga mikrometeoroidskölden, som förutom att skydda mot mikrometeoroider också skulle skuggat Skylab från solen, att temperaturen inne i stationen steg till 52 °C.[10][11]
Elva dagar efter Skylabs uppskjutning sköts tre astronauter upp till rymdstationen i en Apollo-farkost – ett uppdrag som fick namnet Skylab 2.[12] Från början var det inte säkert att de ens skulle kunna fullfölja uppdraget, men efter en lyckad dockning kom de in i varma Skylab och lyckades på sin andra dag, från insidan, fälla ut ett stort parasoll som kylde stationen.[12] Senare gjorde två av astronauterna en rymdpromenad där de frigjorde den blockerade solpanelen, vilket gav Skylab tillräckligt med el så att besättningen kunde slutföra sitt uppdrag.[12] Astronauterna stannade sammanlagt 28 dagar i rymden och slog därmed Sojuz 11-besättningens rekord.[12] De landade säkert i Stilla havet och kunde efter att ha hissats ombord på räddningsfartyget själva kliva ur kapseln, om än på lite ostadiga ben.[12]
I juli 1973 anlände Skylab 3 med nästa besättning på tre astronauter, vilket innebar första gången som en och samma rymdstation tog emot två besättningar.[13] Den andra besättningen satte bland annat upp ett stabilare solskydd och stannade i rekordlånga 59 dagar.[13] I november 1973 kom sedan Skylab 4 med den sista besättningen, även den bestående av tre astronauter.[14] De stannade i 84 dagar och satte därmed ännu ett nytt rekord för längsta tid i rymden.[14]
Under de långa vistelserna på Skylab undersökte besättningarna hur kropparna påverkades och hur man skulle kunna förhindra några av rymdvistelsers nedbrytande effekter.[10] Skylabs teleskop tog över 200 000 foton till astronomer och 46 000 bilder på jorden till forskare.[10]
Innan Skylab 4-besättningen lämnade rymdstationen i februari 1974 sköt de med hjälp av den dockade Apollo-modulen upp Skylab till en högre omloppsbana.[14] Man hoppades att Skylab sedan skulle stanna i omloppsbana till början av 80-talet, och det fanns diskussioner om att återvända till rymdstationen med rymdfärjan när den blev klar.[10] Men ökad solaktivitet ledde till att den lilla atmosfäriska friktionen på Skylabs höjd blev högre än förutsett, vilket ledde till att stationen tappade höjd snabbare än väntat.[10] Samtidigt blev rymdfärjeprogrammet försenat, och 1979 störtade Skylab mot jorden.[10] En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvästra Australien, bland annat över staden Esperance som skämtsamt gav NASA 400 dollar i böter för nedskräpning.[15]
Den amerikanska rymdstationen Skylab byggdes huvudsakligen av det övre steget av en Saturn-raket,[10] och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den större – cirka 26 m lång och rymliga 7 m i diameter.[11] Uppskjutningen skedde med hjälp av en Saturn V-raket,[10] samma raket som hade skjutit iväg Apollo-farkosterna till månen. Sextiotre sekunder in i uppskjutningen uppstod dock problem när stationens mikrometeoroidsköld fälldes ut för tidigt, gick sönder och fastnade i en av solpanelerna som då inte kunde fällas ut ordentligt.[10] Samtidigt gjorde aerodynamiska krafter att stationens andra solpanel helt lossnade.[10]
Skylab nådde omloppsbana, men hade nu ont om ström.[10] Dessutom gjorde den trasiga mikrometeoroidskölden, som förutom att skydda mot mikrometeoroider också skulle skuggat Skylab från solen, att temperaturen inne i stationen steg till 52 °C.[10][11]
Annons
Annons
Elva dagar efter Skylabs uppskjutning sköts tre astronauter upp till rymdstationen i en Apollo-farkost – ett uppdrag som fick namnet Skylab 2.[12] Från början var det inte säkert att de ens skulle kunna fullfölja uppdraget, men efter en lyckad dockning kom de in i varma Skylab och lyckades på sin andra dag, från insidan, fälla ut ett stort parasoll som kylde stationen.[12] Senare gjorde två av astronauterna en rymdpromenad där de frigjorde den blockerade solpanelen, vilket gav Skylab tillräckligt med el så att besättningen kunde slutföra sitt uppdrag.[12] Astronauterna stannade sammanlagt 28 dagar i rymden och slog därmed Sojuz 11-besättningens rekord.[12] De landade säkert i Stilla havet och kunde efter att ha hissats ombord på räddningsfartyget själva kliva ur kapseln, om än på lite ostadiga ben.[12]
I juli 1973 anlände Skylab 3 med nästa besättning på tre astronauter, vilket innebar första gången som en och samma rymdstation tog emot två besättningar.[13] Den andra besättningen satte bland annat upp ett stabilare solskydd och stannade i rekordlånga 59 dagar.[13] I november 1973 kom sedan Skylab 4 med den sista besättningen, även den bestående av tre astronauter.[14] De stannade i 84 dagar och satte därmed ännu ett nytt rekord för längsta tid i rymden.[14]
Under de långa vistelserna på Skylab undersökte besättningarna hur kropparna påverkades och hur man skulle kunna förhindra några av rymdvistelsers nedbrytande effekter.[10] Skylabs teleskop tog över 200 000 foton till astronomer och 46 000 bilder på jorden till forskare.[10]
Innan Skylab 4-besättningen lämnade rymdstationen i februari 1974 sköt de med hjälp av den dockade Apollo-modulen upp Skylab till en högre omloppsbana.[14] Man hoppades att Skylab sedan skulle stanna i omloppsbana till början av 80-talet, och det fanns diskussioner om att återvända till rymdstationen med rymdfärjan när den blev klar.[10] Men ökad solaktivitet ledde till att den lilla atmosfäriska friktionen på Skylabs höjd blev högre än förutsett, vilket ledde till att stationen tappade höjd snabbare än väntat.[10] Samtidigt blev rymdfärjeprogrammet försenat, och 1979 störtade Skylab mot jorden.[10] En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvästra Australien, bland annat över staden Esperance som skämtsamt gav NASA 400 dollar i böter för nedskräpning.[15]
10. Salyut 3 – 1974-1975
Salyut 3 var precis som Salyut 2 egentligen ingen civil rymdfarkost, utan en militär sådan inom Almaz-programmet.[4] Salyut 3, även kallad Almaz 2, sköts upp i juni 1974, och till skillnad mot sin militära föregångare Salyut 2 (Almaz 1) lyckades Salyut 3 (Almaz 2) ta emot en besättning.[4]
Besättningen bestod av två kosmonauter som anlände i juli 1974 med Sojuz 14.[4] De observerade och fotograferade jorden och kunde till och med framkalla bilder ombord på stationen.[4] Vissa av bilderna packades i en liten kapsel som i slutet av stationens livstid skickades till jorden och landade med fallskärm.[4]
Efter sammanlagt 16 dagar i rymden återvände de två kosmonauterna säkert till jorden,[4] och blev därmed de första sovjetiska kosmonauterna som både besökt insidan av en rymdstation och kommit hem levande.
Allt gick dock inte helt felfritt med Salyut 3 (Almaz 2). I augusti 1974 skickades en andra besättning upp med Sojuz 15, men de fick fel på styrningen och kunde inte docka med stationen.[4] Innan Sojuz-farkostens batterier tog slut tvingades de två kosmonauterna till en nattlandning i ett åskväder.[4] Rymdstationen låg kvar i omloppsbana till januari 1975.[4]
Besättningen bestod av två kosmonauter som anlände i juli 1974 med Sojuz 14.[4] De observerade och fotograferade jorden och kunde till och med framkalla bilder ombord på stationen.[4] Vissa av bilderna packades i en liten kapsel som i slutet av stationens livstid skickades till jorden och landade med fallskärm.[4]
Efter sammanlagt 16 dagar i rymden återvände de två kosmonauterna säkert till jorden,[4] och blev därmed de första sovjetiska kosmonauterna som både besökt insidan av en rymdstation och kommit hem levande.
Allt gick dock inte helt felfritt med Salyut 3 (Almaz 2). I augusti 1974 skickades en andra besättning upp med Sojuz 15, men de fick fel på styrningen och kunde inte docka med stationen.[4] Innan Sojuz-farkostens batterier tog slut tvingades de två kosmonauterna till en nattlandning i ett åskväder.[4] Rymdstationen låg kvar i omloppsbana till januari 1975.[4]
9. Salyut 4 – 1974-1977
Civila rymdstationen Salyut 4 var väldigt lik sin föregångare Salyut 1 och misslyckade DOS-2 och Kosmos 557.[4] Salyut 4 sköts upp i december 1974 till en ovanligt hög omloppsbana, eftersom första besättningen skulle fokusera på att titta utåt i rymden med stationens teleskop.[4] Efter två och en halv vecka i omloppsbana anlände Sojuz 17 med två kosmonauter.[4] På väg in i stationen satt en lapp från teknikerna – "Torka av fötterna!".[7] Kosmonauterna stannade på rymdstationen i nästan en månad, under vilken de bland annat lagade telskopets spegel som hade förstörts av solljus,[4] och återvände sedan säkert till jorden mitt i en snöstorm.[4]
I april 1975 sköts nästa besättning upp mot rymdstationen, men strax efter start gick saker och ting snett.[4] Det första raketsteget lossnade inte från det andra, och det andra tändes med det första under sig.[4] Vikten av det första raketsteget gjorde att raketen kom kraftigt ur kurs och ett automatiskt säkerhetssystem separerade då Sojuz-farkosten från raketen.[4] Sojuz-farkosten vände sig mot färdriktningen, tände sina motorer för att bromsa, och kastade av sig omlopps- och servicemodulerna.[4] Den kvarvarande kapselns återinträde blev brutalt och kosmonauterna utsattes för 20 g.[16] Fällskärmarna utlöstes dock enligt planerna och kapseln landade – på en snöig bergsida som den började rulla nedför, mot ett stup.[7][16] Men fallskärmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade.[7] Kosmonauterna misstänkte att de hade landat i Kina och började bränna viktiga dokument.[7] Snart hörde de dock räddningspersonalen på sin radio och insåg att de faktiskt var i Sovjet.[7] Dagen efter kunde kosmonatuerna hämtas med helikopter.[7] En av kosmonauterna fick inre skador som satte stopp för hans kosmonautkarriär.[16]
Eftersom uppskjutningen hade misslyckats fick det korta suborbitala rymduppdraget inte namnet Sojuz 18, utan kallas i väst ofta för Sojuz 18a, medan det i Sovjet fick heta "5:e-april-anomalin".[4] Namnet Sojuz 18 gick istället till nästa lyckade Sojuz-uppskjutning, som skedde i maj 1975.[4] Dessa två kosmonauter stannade på rymdstationen i 62 dagar, utförde massor av experiment och kommunicerade även med Sojuz 19 som i juli besökte rymden för att docka med en Apollo-farkost i Apollo-Sojuz-testprojektet.[4]
I november 1975 blev Sojuz 20 den första obemannade rymdfarkosten att docka med en rymdstation, och blev då ett lyckat koncepttest inför Sovjets kommande obemannade fraktfarkost Progress.[4]
Salyut 4 återinträdde i atmosfären i februari 1977.[4]
I april 1975 sköts nästa besättning upp mot rymdstationen, men strax efter start gick saker och ting snett.[4] Det första raketsteget lossnade inte från det andra, och det andra tändes med det första under sig.[4] Vikten av det första raketsteget gjorde att raketen kom kraftigt ur kurs och ett automatiskt säkerhetssystem separerade då Sojuz-farkosten från raketen.[4] Sojuz-farkosten vände sig mot färdriktningen, tände sina motorer för att bromsa, och kastade av sig omlopps- och servicemodulerna.[4] Den kvarvarande kapselns återinträde blev brutalt och kosmonauterna utsattes för 20 g.[16] Fällskärmarna utlöstes dock enligt planerna och kapseln landade – på en snöig bergsida som den började rulla nedför, mot ett stup.[7][16] Men fallskärmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade.[7] Kosmonauterna misstänkte att de hade landat i Kina och började bränna viktiga dokument.[7] Snart hörde de dock räddningspersonalen på sin radio och insåg att de faktiskt var i Sovjet.[7] Dagen efter kunde kosmonatuerna hämtas med helikopter.[7] En av kosmonauterna fick inre skador som satte stopp för hans kosmonautkarriär.[16]
Eftersom uppskjutningen hade misslyckats fick det korta suborbitala rymduppdraget inte namnet Sojuz 18, utan kallas i väst ofta för Sojuz 18a, medan det i Sovjet fick heta "5:e-april-anomalin".[4] Namnet Sojuz 18 gick istället till nästa lyckade Sojuz-uppskjutning, som skedde i maj 1975.[4] Dessa två kosmonauter stannade på rymdstationen i 62 dagar, utförde massor av experiment och kommunicerade även med Sojuz 19 som i juli besökte rymden för att docka med en Apollo-farkost i Apollo-Sojuz-testprojektet.[4]
I november 1975 blev Sojuz 20 den första obemannade rymdfarkosten att docka med en rymdstation, och blev då ett lyckat koncepttest inför Sovjets kommande obemannade fraktfarkost Progress.[4]
Salyut 4 återinträdde i atmosfären i februari 1977.[4]
8. Salyut 5 – 1976-1977
Salyut 5 var den tredje och sista militära Almaz-rymdstationen förklädd som en Salyut.[4] Salyut 5 (eller Almaz 3) sköts upp i juni 1976 och uppnådde framgångsrikt omloppsbana.[4]
Två veckor senare dockade Sojuz 21 med stationen och de två kosmonauterna påbörjade sin 49 dagar långa vistelse.[4] Besättningen genomförde både naturvetenskapliga och militära observationer och experiment, men återvände hem tidigare än väntat.[4] Anledningen är oklar, men har sagts vara en brand, ett fel på klimatanläggningen, och hälsoproblem orsakade av ångor från kemikalier som användes för att framkalla film från stationens kameror.[4]
I oktober 1976 anlände nästa par kosmonauter med Sojuz 23, men vid inflygningen slutade deras automatiska dockningssystem att fungera och dockningen fick avbrytas.[4] Sojuz-farkosten hade nu ont om batterikraft och kosmonauterna tvingades landa nästa dag i en snöstorm.[4] Kapseln slog ner i en sjö i Kazakstan, åtta kilometer från kusten och omgiven av isflak.[4] Först nästa dag kunde kapseln – som lyckligtvis var designad för att kunna landa i vatten – bogseras iland med de oskadda kosmonauterna kvar inuti.[4]
Flera månader senare, i februari 1977, anlände Sojuz 24 och dockade framgångsrikt.[4] Kosmonauterna flöt in i Salyut 5 med ansiktsmasker, men luften visade sig vara säker att andas, och de spenderade sedan sin vistelse främst med att avsluta Sojuz 21-besättningens uppdrag.[4] Efter 17 dagar på stationen återvände Sojuz 24 hem från rymdstationen, som nu hade börjat få slut på bränsle.[4] I augusti 1977 brann Salyut 5 upp i atmosfären.[4]
Två veckor senare dockade Sojuz 21 med stationen och de två kosmonauterna påbörjade sin 49 dagar långa vistelse.[4] Besättningen genomförde både naturvetenskapliga och militära observationer och experiment, men återvände hem tidigare än väntat.[4] Anledningen är oklar, men har sagts vara en brand, ett fel på klimatanläggningen, och hälsoproblem orsakade av ångor från kemikalier som användes för att framkalla film från stationens kameror.[4]
I oktober 1976 anlände nästa par kosmonauter med Sojuz 23, men vid inflygningen slutade deras automatiska dockningssystem att fungera och dockningen fick avbrytas.[4] Sojuz-farkosten hade nu ont om batterikraft och kosmonauterna tvingades landa nästa dag i en snöstorm.[4] Kapseln slog ner i en sjö i Kazakstan, åtta kilometer från kusten och omgiven av isflak.[4] Först nästa dag kunde kapseln – som lyckligtvis var designad för att kunna landa i vatten – bogseras iland med de oskadda kosmonauterna kvar inuti.[4]
Flera månader senare, i februari 1977, anlände Sojuz 24 och dockade framgångsrikt.[4] Kosmonauterna flöt in i Salyut 5 med ansiktsmasker, men luften visade sig vara säker att andas, och de spenderade sedan sin vistelse främst med att avsluta Sojuz 21-besättningens uppdrag.[4] Efter 17 dagar på stationen återvände Sojuz 24 hem från rymdstationen, som nu hade börjat få slut på bränsle.[4] I augusti 1977 brann Salyut 5 upp i atmosfären.[4]
Annons
Annons
7. Salyut 6 – 1977-1982
Salyut 6 blev Sovjetunionens första riktigt långlivade rymdstation. Fram till nu hade deras rymdstationer haft maximalt fyra besökande kosmonauter, men Salyut 6 kom att ha 33.[4]
Rymdstationen, som sköts upp i september 1977, var den första av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket möjliggjorde att två rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen.[4] Då kunde två besättningar vistas på stationen samtidigt, alternativt kunde en besättning få besök av Sovjets nya förarlösa rymdfarkost Progress, vilken levererade förnödenheter och bränsle och tog med sig avfall och annat hem igen.[4]
Stationens storlek och form var däremot ungefär densamma som tidigare civila Salyut-stationerna – 16 m lång och 4 m i diameter.[4]
Rymdstationens första besökare kom med Sojuz 25, men ännu en gång misslyckades en dockning med en Salyut, då Sojuz-farkosten inte kunde koppla ihop sig ordentligt med stationens främre port.[4] Och ännu en gång fick en Sojuz-farkost snabbt landa igen innan batterierna tog slut.[4]
Bättre lycka hade Sojuz 26, vars två kosmonauter lyckades docka med rymdstationens bakre port.[4] De genomförde senare den första rymdpromenaden från en Salyut-station, då de inspekterade den främre dockningsporten utan att hitta några fel.[4] Efter inspektionen skyndade sig Sojuz 27 upp till Salyut 6 och dockade med den främre porten, och under några dagar var de fyra stycken kosmonauter samtidigt på stationen.[4] Gästerna gav sig sedan hemåt igen, medan den första besättningen stannade kvar.[4] De två kosmonatuerna var uppe i rymden i 96 dagar, och slog därmed amerikanarnas rekord från Skylab på 84 dagar.[4]
Därefter följde ytterligare 16 besättningar, av vilka fyra gjorde riktigt långa rymdvistelser på 140, 175, 185 respektive 75 dagar.[4] Korttidsbesättningarna däremellan stannade oftast några dagar.[4] Några av besättningsmedlemmarna var från andra Warsawapaktländer såsom Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilket innebar första gången någon annan än från USA eller Sovjetunionen besökte rymden.[4]
Två ytterligare rymdpromenader genomfördes under stationens tid, och likt alla kommande rymdstationer användes Salyut 6 sammanfattningsvis främst för naturvetenskapliga, teknologiska och medicinska experiment samt observationer.[4]
Salyut 6 gjorde en planerad nedfärd i atmosfären i juli 1982, ett par månader efter att stationen hade ersatts av Salyut 7.[4]
På bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost dockad till vänster och Progress dockad till höger.
Rymdstationen, som sköts upp i september 1977, var den första av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket möjliggjorde att två rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen.[4] Då kunde två besättningar vistas på stationen samtidigt, alternativt kunde en besättning få besök av Sovjets nya förarlösa rymdfarkost Progress, vilken levererade förnödenheter och bränsle och tog med sig avfall och annat hem igen.[4]
Stationens storlek och form var däremot ungefär densamma som tidigare civila Salyut-stationerna – 16 m lång och 4 m i diameter.[4]
Rymdstationens första besökare kom med Sojuz 25, men ännu en gång misslyckades en dockning med en Salyut, då Sojuz-farkosten inte kunde koppla ihop sig ordentligt med stationens främre port.[4] Och ännu en gång fick en Sojuz-farkost snabbt landa igen innan batterierna tog slut.[4]
Bättre lycka hade Sojuz 26, vars två kosmonauter lyckades docka med rymdstationens bakre port.[4] De genomförde senare den första rymdpromenaden från en Salyut-station, då de inspekterade den främre dockningsporten utan att hitta några fel.[4] Efter inspektionen skyndade sig Sojuz 27 upp till Salyut 6 och dockade med den främre porten, och under några dagar var de fyra stycken kosmonauter samtidigt på stationen.[4] Gästerna gav sig sedan hemåt igen, medan den första besättningen stannade kvar.[4] De två kosmonatuerna var uppe i rymden i 96 dagar, och slog därmed amerikanarnas rekord från Skylab på 84 dagar.[4]
Därefter följde ytterligare 16 besättningar, av vilka fyra gjorde riktigt långa rymdvistelser på 140, 175, 185 respektive 75 dagar.[4] Korttidsbesättningarna däremellan stannade oftast några dagar.[4] Några av besättningsmedlemmarna var från andra Warsawapaktländer såsom Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilket innebar första gången någon annan än från USA eller Sovjetunionen besökte rymden.[4]
Två ytterligare rymdpromenader genomfördes under stationens tid, och likt alla kommande rymdstationer användes Salyut 6 sammanfattningsvis främst för naturvetenskapliga, teknologiska och medicinska experiment samt observationer.[4]
Salyut 6 gjorde en planerad nedfärd i atmosfären i juli 1982, ett par månader efter att stationen hade ersatts av Salyut 7.[4]
På bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost dockad till vänster och Progress dockad till höger.
6. Salyut 7 – 1982-1991
Sovjetunionen följde upp sin dittills största succé Salyut 6 med sin sista Salyut. Salyut 7 sköts upp i april 1982 och var mer eller mindre en kopia av Salyut 6, men med lite bättre levnadsförhållanden som exempelvis spisplattor för matlagning, varmvatten och bättre träningsredskap.[4] Stationen kom att ha 26 besättningsmedlemmar, inklusive en från Frankrike och en från Indien, och några levde där i två omgånger, en av dem till och med tre gånger.[4] Sex långtidsbesättningar stannade i rymden i 211 (rekord), 149, 237 (rekord), 112, 65 respektive 51 dagar.[4]
Ibland kom tre besättningsmedlemmar samtidigt till stationen i den nya Sojuz T-modellen (ibland åkte två personer i den också).[4] Särskilt anmärkningsvärd är den sista besättningen på Salyut 7, vilka kom direkt från rymdstationen Mir (se nedan), där de under nästan två månader hade varit Mirs allra första besättning.[4] Efter 51 dagar på Salyut 7 återvände de med 400 kg utrustning (inklusive en gitarr) till Mir, där de stannade i ytterligare tre veckor.[4][19]
Salyut 7 kan inte sägas vara inte en lika stor succé som Salyut 6, på grund av en del allvarliga tekniska fel.
I september 1983 slutade Salyut 7:s framdrivning att fungera och stationen blev beroende av motorerna på besökande Progress-farkoster för hålla sig kvar i omloppsbana.[4]
I februari 1985 tappade markkontrollen kontakten med den då obemannade stationen.[4] Den 6 juni skickades Sojuz T-13 upp med tre erfarna kosmonauter som skulle försöka få liv i den "döda" Salyut 7.[4] När besättningen närmade sig stationen såg de att den långsamt roterade utom kontroll.[4] Med hjälp av en handhållen laseravståndsmätare lyckades de docka, och efter kontroll av luften i rymdstationen öppnade de luckan och gick in.[4] Inuti rådde mörker och frost täckte väggarna, och kosmonauterna arbetade iklädda vinterkläder och pälsfodrade mössor.[4] Snart upptäcktes att en trasig sensor hindrade solpanelerna från att peka mot solen, vilket hade fått batterierna att urladdas och stationen att stängas ner.[4] Med Sojuz T-farkostens motorkraft vred kosmonauterna rymdstationen så att solpanelerna fick sol, och så småningom fick de både värme och ventilation i stationen. Först i slutet av juni tinade stationens vattentank, och en månad senare hade luftfuktigheten ombord normaliserats.[4] Kosmonauternas arbete med att återuppliva Salyut 7 anses vara en av de mest imponerande bedrifterna i rymden någonsin.[4]
Salyut 7 återinträdde i atmosfären i februari 1991, fyra år efter stationens sista besök, det av kosmonauterna från Mir.[4] Några bitar av Salyut 7 brann inte upp utan landade i Argentina.[4]
Fotografiet visar Salyut 7 med en dockad Sojuz-farkost till höger.
Ibland kom tre besättningsmedlemmar samtidigt till stationen i den nya Sojuz T-modellen (ibland åkte två personer i den också).[4] Särskilt anmärkningsvärd är den sista besättningen på Salyut 7, vilka kom direkt från rymdstationen Mir (se nedan), där de under nästan två månader hade varit Mirs allra första besättning.[4] Efter 51 dagar på Salyut 7 återvände de med 400 kg utrustning (inklusive en gitarr) till Mir, där de stannade i ytterligare tre veckor.[4][19]
Salyut 7 kan inte sägas vara inte en lika stor succé som Salyut 6, på grund av en del allvarliga tekniska fel.
I september 1983 slutade Salyut 7:s framdrivning att fungera och stationen blev beroende av motorerna på besökande Progress-farkoster för hålla sig kvar i omloppsbana.[4]
I februari 1985 tappade markkontrollen kontakten med den då obemannade stationen.[4] Den 6 juni skickades Sojuz T-13 upp med tre erfarna kosmonauter som skulle försöka få liv i den "döda" Salyut 7.[4] När besättningen närmade sig stationen såg de att den långsamt roterade utom kontroll.[4] Med hjälp av en handhållen laseravståndsmätare lyckades de docka, och efter kontroll av luften i rymdstationen öppnade de luckan och gick in.[4] Inuti rådde mörker och frost täckte väggarna, och kosmonauterna arbetade iklädda vinterkläder och pälsfodrade mössor.[4] Snart upptäcktes att en trasig sensor hindrade solpanelerna från att peka mot solen, vilket hade fått batterierna att urladdas och stationen att stängas ner.[4] Med Sojuz T-farkostens motorkraft vred kosmonauterna rymdstationen så att solpanelerna fick sol, och så småningom fick de både värme och ventilation i stationen. Först i slutet av juni tinade stationens vattentank, och en månad senare hade luftfuktigheten ombord normaliserats.[4] Kosmonauternas arbete med att återuppliva Salyut 7 anses vara en av de mest imponerande bedrifterna i rymden någonsin.[4]
Salyut 7 återinträdde i atmosfären i februari 1991, fyra år efter stationens sista besök, det av kosmonauterna från Mir.[4] Några bitar av Salyut 7 brann inte upp utan landade i Argentina.[4]
Fotografiet visar Salyut 7 med en dockad Sojuz-farkost till höger.
5. Mir – 1986-2001
Mir markerade början på en ny typ av rymdstation, nämligen den som byggs ihop av moduler. Den första delen av Mir sköts upp i februari 1986 av Sovjetunionen, och under de följande tio åren monterades sex moduler till, varav en sköts upp av USA.[17]
Den första modulen innehöll bland annat kosmonauternas primära levnadsutrymme, sovplatser, motorer, kommunikation och kontroller; den andra modulen innehöll vetenskaplig utrustning och apparater för att bättre styra rymdstationen; den tredje modulen innehöll en luftsluss för rymdpromenader, mer vatten- och syreförvaring samt bättre tvättmöjligheter; den fjärde modulen innehöll vetenskaplig utrustning och en dockningsport för NASA:s rymdfärjor; den femte modulen innehöll ännu mera utrustning och plats för experiment samt levandsutrymme för NASA:s astronauter; den sjätte modulen innehöll förbättrade dockningsportar för rymdfärjorna; och den sjunde och sista modulen innehöll även den vetenskaplig utrustning, främst för att studera jordens klimat.[17]
När Mir var färdigbyggd mätte den 33 m x 31 m x 27,5 m.[18] Rymdstationens beboeliga volym var 350 m3,[18][19] att jämföra med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3[4] och Skylabs 361 m3[20].
Mir kom att ligga i omloppsbana i hela 15 år.[19] Stationen var kontinuerligt bemannad i 10 år i rad och hade den långvarigaste besökaren – kosmonauten och läkaren Valeri Polyakov levde på Mir i över 14 månader i sträck (ett rekord som står sig än).[19] Detta var Polyakovs andra vistelse på Mir – första gången hade han bott där i åtta månader.[19]
Under 90-talet började de två rymdnationerna Sovjet och USA att samarbeta igen, för första gången sedan Apollo-Sojuz-testprojektet 1975, varefter USA körde sin rymdfärja till Mir flera gånger för att lära av ryssarnas långa erfarenhet av rymdvistelser.[19] Sergej Krikaljov blev den första kosmonauten att skjutas upp i en rymdfärja, och Norman Thagard blev första astronauten att skjutas upp i en Sojuz och sedan att bo på Mir.[17][19] Sammanlagt besöktes Mir av 125 olika rymdfarare från 12 olika länder.[19]
Mir var basen för många lyckade rymduppdrag, men råkade även ut för flera missöden under åren. En gång krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan på en av modulerna, och en annan gång brann det ombord i en kvart.[17] Mot slutet av sin livstid hade stationens solpaneler gulnat, väggarna ärrats av märken från mikrometeoroider och insidan fyllts av gammal utrustning och skräp.[17]
År 1998 började den Internationella rymdstationen att byggas och kräva det mesta av ryska rymdprogrammets uppmärksamhet och pengar.[17] Trots ryska försök att hålla Mir levande sänktes rymdstationen år 2001 slutligen ner i atmosfären.[17] Det mesta brann upp, men stora delar föll som guldvita strimmor ned i södra Stilla havet, 290 mil öster om Nya Zeeland.[17]
Den första modulen innehöll bland annat kosmonauternas primära levnadsutrymme, sovplatser, motorer, kommunikation och kontroller; den andra modulen innehöll vetenskaplig utrustning och apparater för att bättre styra rymdstationen; den tredje modulen innehöll en luftsluss för rymdpromenader, mer vatten- och syreförvaring samt bättre tvättmöjligheter; den fjärde modulen innehöll vetenskaplig utrustning och en dockningsport för NASA:s rymdfärjor; den femte modulen innehöll ännu mera utrustning och plats för experiment samt levandsutrymme för NASA:s astronauter; den sjätte modulen innehöll förbättrade dockningsportar för rymdfärjorna; och den sjunde och sista modulen innehöll även den vetenskaplig utrustning, främst för att studera jordens klimat.[17]
Annons
Annons
När Mir var färdigbyggd mätte den 33 m x 31 m x 27,5 m.[18] Rymdstationens beboeliga volym var 350 m3,[18][19] att jämföra med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3[4] och Skylabs 361 m3[20].
Mir kom att ligga i omloppsbana i hela 15 år.[19] Stationen var kontinuerligt bemannad i 10 år i rad och hade den långvarigaste besökaren – kosmonauten och läkaren Valeri Polyakov levde på Mir i över 14 månader i sträck (ett rekord som står sig än).[19] Detta var Polyakovs andra vistelse på Mir – första gången hade han bott där i åtta månader.[19]
Under 90-talet började de två rymdnationerna Sovjet och USA att samarbeta igen, för första gången sedan Apollo-Sojuz-testprojektet 1975, varefter USA körde sin rymdfärja till Mir flera gånger för att lära av ryssarnas långa erfarenhet av rymdvistelser.[19] Sergej Krikaljov blev den första kosmonauten att skjutas upp i en rymdfärja, och Norman Thagard blev första astronauten att skjutas upp i en Sojuz och sedan att bo på Mir.[17][19] Sammanlagt besöktes Mir av 125 olika rymdfarare från 12 olika länder.[19]
Mir var basen för många lyckade rymduppdrag, men råkade även ut för flera missöden under åren. En gång krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan på en av modulerna, och en annan gång brann det ombord i en kvart.[17] Mot slutet av sin livstid hade stationens solpaneler gulnat, väggarna ärrats av märken från mikrometeoroider och insidan fyllts av gammal utrustning och skräp.[17]
År 1998 började den Internationella rymdstationen att byggas och kräva det mesta av ryska rymdprogrammets uppmärksamhet och pengar.[17] Trots ryska försök att hålla Mir levande sänktes rymdstationen år 2001 slutligen ner i atmosfären.[17] Det mesta brann upp, men stora delar föll som guldvita strimmor ned i södra Stilla havet, 290 mil öster om Nya Zeeland.[17]
4. International Space Station – från 1998
Rysslands och USA:s samarbete med Mir banade väg för den Internationella rymdstationen (ISS). Ryssland hade haft planer på en uppföljare till Mir – Mir 2 – medan USA hade planer på en egen rymdstation – Freedom.[21] Men Freedom omdesignades för att inkludera andra länders medverkan och därmed bli billigare, och Ryssland gick med på att förse stationen med hårdvara från början tänkt till Mir 2.[21] Den nya rymdstationen fick namnet International Space Station,[21] kallad "Internationella rymdstationen" på svenska.
Förutom USA och Ryssland kom även Europas rymdorgan European Space Agency (ESA), Japan, Kanada och Brasilien att bidra till bygget av Internationella rymdstationen.[22] I november 1998 sköts den första delen, kontrollmodulen Zarya, upp av en rysk raket.[22] Nästa månad levererade en amerikansk rymdfärja dockningsmodulen Unity och satte ihop den med Zarya.[22] ISS var än så länge obemannad och förblev så i två år, men sommaren 2000 adderades den ryska bo- och kontrollmodulen Zvezda och i november samma år anlände två ryska kosmonauter och en amerikansk astronaut med en Sojuz-farkost och blev stationens första besättning.[22] Sedan dess har Internationella rymdstationen aldrig varit obebodd.[23]
Efter Zvezda fortsatte ISS att växa med fler moduler, som NASA-laboratoriet Destiny, men projektet fick sig en rejäl törn när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet i atmosfären i februari 2003.[22] Rymdfärjorna fick flygförbud och ISS:s besättning reducerades från tre till två, vilka främst kom att sköta om rymdstationen snarare än att utföra vetenskap.[22] Under tiden byttes besättningen ut med Sojuz-farkoster och servades av automatiserade Progress-farkoster.[22]
Först 2006 började rymdfärjan med reguljära flygningar till ISS igen.[22] Rymdstationens besättningen kunde åter ökas till tre och bygget återupptogs.[22] Bara år 2008 adderades ESA:s laboratorium Columbus, den kanadensiska roboten Dextre, som med sina armar kunde ersätta en del rymdpromenader, samt största delen av japanska laboratoriet Kibo.[22] År 2009 blev ISS fullt operativ och besättningen utökades till sex personer – vanligtvis tre ryssar, två amerikaner och en från antingen Japan, Kanada eller ESA.[22] Sexmannabeättningen medförde att ISS alltid måste ha två Sojuz-farkoster dockade, som livbåtar.[22]
År 2011 pensionerades rymdfärjan och Sojuz fick återigen sköta samtliga persontransporter till och från ISS, medan utrustning och förnödenheter fortsättningsvis kom med ryska Progress, europeiska ATV, japanska HTV och senare även med kommersiella SpaceX Dragon samt Cygnus.[22] År 2020 flög SpaceX:s bemannade farkost Crew Dragon till ISS för första gången, och tack vare att den kan bära fyra personer kan ISS besättning utökas till sju personer när Crew Dragon och en Sojuz är dockad.[22] Under överlämnadet mellan besättningar kan de dock vara ännu fler på stationen.[23]
ISS har idag en beboelig volym på 388 m3 (total trycksatt volym är över 900 m3) och stommens största längd är 94 m.[23] Solpanelerna ger stationen en "vingbredd" på 109 m och det är tack vare dessa möjligt att se stationen med blotta ögat i gryningen eller skymningen.[23]
Inuti ISS finns sex sovnischer, två badrum och ett gym.[23] Besättningsmedlemmarna måste träna minst två timmar per dag för att minska förlusten av muskel- och benmassa.[23]
Vanligtvis bor man på ISS i ett halvår,[22] men 2015-2016 stannade kosmonauten Mikhail Korniyenko och astronauten Scott Kelly på ISS i 340 dagar, varvid Kelly slog det amerikanska rekordet för längst oavbruten tid i rymden.[23] År 2017 levde astronauten Peggy Whitson på ISS en tredje gång och fick ihop sammanlagt 665 dagar i rymden, vilket är det amerikanska rekordet för total tid i rymden.[23] Allra längst total tid i rymden har kosmonauten Gennady Padalka som mellan 1998 och 2015 spenderade sammanlagt 879 dagar på Mir (en vistelse) och ISS (fyra vistelser).[24] Padalkas vistande på de snabbt roterande rymdstationerna har gjort att han åldrats 0,02 sekunder mindre än människorna på jorden, allt enligt Einsteins relativitetsteori.[24]
ISS är idag den rymdstation som befunnit sig längst tid i omloppsbana och har vid denna artikelns uppdaterande (9 nov 2021) besökts av 246 rymdfarare från 19 olika länder, varav 7 stycken befinner sig ombord just nu.[25][26]
Förutom USA och Ryssland kom även Europas rymdorgan European Space Agency (ESA), Japan, Kanada och Brasilien att bidra till bygget av Internationella rymdstationen.[22] I november 1998 sköts den första delen, kontrollmodulen Zarya, upp av en rysk raket.[22] Nästa månad levererade en amerikansk rymdfärja dockningsmodulen Unity och satte ihop den med Zarya.[22] ISS var än så länge obemannad och förblev så i två år, men sommaren 2000 adderades den ryska bo- och kontrollmodulen Zvezda och i november samma år anlände två ryska kosmonauter och en amerikansk astronaut med en Sojuz-farkost och blev stationens första besättning.[22] Sedan dess har Internationella rymdstationen aldrig varit obebodd.[23]
Efter Zvezda fortsatte ISS att växa med fler moduler, som NASA-laboratoriet Destiny, men projektet fick sig en rejäl törn när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet i atmosfären i februari 2003.[22] Rymdfärjorna fick flygförbud och ISS:s besättning reducerades från tre till två, vilka främst kom att sköta om rymdstationen snarare än att utföra vetenskap.[22] Under tiden byttes besättningen ut med Sojuz-farkoster och servades av automatiserade Progress-farkoster.[22]
Först 2006 började rymdfärjan med reguljära flygningar till ISS igen.[22] Rymdstationens besättningen kunde åter ökas till tre och bygget återupptogs.[22] Bara år 2008 adderades ESA:s laboratorium Columbus, den kanadensiska roboten Dextre, som med sina armar kunde ersätta en del rymdpromenader, samt största delen av japanska laboratoriet Kibo.[22] År 2009 blev ISS fullt operativ och besättningen utökades till sex personer – vanligtvis tre ryssar, två amerikaner och en från antingen Japan, Kanada eller ESA.[22] Sexmannabeättningen medförde att ISS alltid måste ha två Sojuz-farkoster dockade, som livbåtar.[22]
År 2011 pensionerades rymdfärjan och Sojuz fick återigen sköta samtliga persontransporter till och från ISS, medan utrustning och förnödenheter fortsättningsvis kom med ryska Progress, europeiska ATV, japanska HTV och senare även med kommersiella SpaceX Dragon samt Cygnus.[22] År 2020 flög SpaceX:s bemannade farkost Crew Dragon till ISS för första gången, och tack vare att den kan bära fyra personer kan ISS besättning utökas till sju personer när Crew Dragon och en Sojuz är dockad.[22] Under överlämnadet mellan besättningar kan de dock vara ännu fler på stationen.[23]
Annons
Annons
ISS har idag en beboelig volym på 388 m3 (total trycksatt volym är över 900 m3) och stommens största längd är 94 m.[23] Solpanelerna ger stationen en "vingbredd" på 109 m och det är tack vare dessa möjligt att se stationen med blotta ögat i gryningen eller skymningen.[23]
Inuti ISS finns sex sovnischer, två badrum och ett gym.[23] Besättningsmedlemmarna måste träna minst två timmar per dag för att minska förlusten av muskel- och benmassa.[23]
Vanligtvis bor man på ISS i ett halvår,[22] men 2015-2016 stannade kosmonauten Mikhail Korniyenko och astronauten Scott Kelly på ISS i 340 dagar, varvid Kelly slog det amerikanska rekordet för längst oavbruten tid i rymden.[23] År 2017 levde astronauten Peggy Whitson på ISS en tredje gång och fick ihop sammanlagt 665 dagar i rymden, vilket är det amerikanska rekordet för total tid i rymden.[23] Allra längst total tid i rymden har kosmonauten Gennady Padalka som mellan 1998 och 2015 spenderade sammanlagt 879 dagar på Mir (en vistelse) och ISS (fyra vistelser).[24] Padalkas vistande på de snabbt roterande rymdstationerna har gjort att han åldrats 0,02 sekunder mindre än människorna på jorden, allt enligt Einsteins relativitetsteori.[24]
ISS är idag den rymdstation som befunnit sig längst tid i omloppsbana och har vid denna artikelns uppdaterande (9 nov 2021) besökts av 246 rymdfarare från 19 olika länder, varav 7 stycken befinner sig ombord just nu.[25][26]
(Genesis I – från 2006)
Världens första privata rymdstationsmodul Genesis I sköts upp i juli 2006 av det amerikanska företaget Bigelow Aerospace med hjälp av en rysk raket.[27] Genesis I är en obemannad prototypmodell som med sin lyckade rymdtur visat att Bigelows typ av moduler fungerar.[27]
Det speciella med Genesis I och företagets andra moduler är att de är uppblåsbara och därmed kan göras större i rymden än när de skjuts upp.[27] Prototypen Genesis I är liten, bara 4,4 m lång uppblåst,[27] men Bigelow planerar en 17 m lång rymdstation kallad B330.[28] Genesis I ligger fortfarande kvar i omloppsbana, men dras sakta mot jorden och kommer någon gång framöver att brinna upp i atmosfären.[27]
Bilden är tagen på Bigelows fabrik och visar flera uppblåsbara moduler som kopplats ihop.
Det speciella med Genesis I och företagets andra moduler är att de är uppblåsbara och därmed kan göras större i rymden än när de skjuts upp.[27] Prototypen Genesis I är liten, bara 4,4 m lång uppblåst,[27] men Bigelow planerar en 17 m lång rymdstation kallad B330.[28] Genesis I ligger fortfarande kvar i omloppsbana, men dras sakta mot jorden och kommer någon gång framöver att brinna upp i atmosfären.[27]
Bilden är tagen på Bigelows fabrik och visar flera uppblåsbara moduler som kopplats ihop.
(Genesis II – från 2007)
Uppföljaren till Genesis I – Genesis II – sköts upp i juni 2007.[27] Även Genesis II är en 4,4 m lång obemannad prototyp, men med större kapacitet än sin föregångare.[27] Och precis som Genesis I ligger även Genesis II kvar i omloppsbana, men dras sakta ner mot jorden.[27]
År 2016 sköts en Genesis-liknande modul från Bigelow kallad BEAM (Bigelow Expandable Activity Module) upp och kopplades ihop med ISS.[29] Efter en lyckad testperiod förlängdes BEAM:s förening med ISS och modulen sitter på rymdstationen än idag, där den används för fortsatta tester och som stuvningsutrymme.[29]
År 2016 sköts en Genesis-liknande modul från Bigelow kallad BEAM (Bigelow Expandable Activity Module) upp och kopplades ihop med ISS.[29] Efter en lyckad testperiod förlängdes BEAM:s förening med ISS och modulen sitter på rymdstationen än idag, där den används för fortsatta tester och som stuvningsutrymme.[29]
3. Tiangong-1 – 2011-2018
I september 2011 sköt Kina upp rymdstationen Tiangong-1.[30] Det var Kinas första rymdstation och ett test inför byggandet av en större kinesisk modulrymdstation.[30]
Tre rymdfarkoster dockade med Tiangong-1.[31] I november 2011 anlände Shenzhou 8, som var en obemannad färd med Kinas rymdfarkost Shenzhou.[31] I juni 2012 anlände sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter, och i juni 2013 anlände Shenzhou 10, också med tre taikonauter.[31] Båda besättningarna stannade på Tiangong-1 i cirka två veckor.[31]
Tiangong-1 var 12 m lång och hade och en diameter på 3,3 m.[30] Stationen bestod av två cylindriska delar som kallades experiment- respektive resursmodulen,[30] och inuti dessa fanns bland annat två sovplatser och lite träningsutrustning.[31] Toalett, kök och ytterligare sovplats fanns på den besökande Shenzhou-farkosten.[31]
När Shenzhou 10-besättningen lämnade Tiangong-1 hade rymdstationen fullföljt sitt uppdrag och försattes i "viloläge".[31] Kina planerade att längre fram kontrollerat sänka Tiangong-1 mot jorden med dess motorkraft, men i mars 2016 tappade man kontakten med stationen.[31] Så istället för en kontrollerad nedfärd föll Tiangong-1 ner mot jorden av sig själv i april 2018.[32] Några bitar brann sannolikt inte upp, men lyckligtvis skedde allt över Stilla havet.[32]
På bilden ses Tiangong-1 till vänster med en dockad Shenzhou-farkost till höger.
Tre rymdfarkoster dockade med Tiangong-1.[31] I november 2011 anlände Shenzhou 8, som var en obemannad färd med Kinas rymdfarkost Shenzhou.[31] I juni 2012 anlände sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter, och i juni 2013 anlände Shenzhou 10, också med tre taikonauter.[31] Båda besättningarna stannade på Tiangong-1 i cirka två veckor.[31]
Tiangong-1 var 12 m lång och hade och en diameter på 3,3 m.[30] Stationen bestod av två cylindriska delar som kallades experiment- respektive resursmodulen,[30] och inuti dessa fanns bland annat två sovplatser och lite träningsutrustning.[31] Toalett, kök och ytterligare sovplats fanns på den besökande Shenzhou-farkosten.[31]
När Shenzhou 10-besättningen lämnade Tiangong-1 hade rymdstationen fullföljt sitt uppdrag och försattes i "viloläge".[31] Kina planerade att längre fram kontrollerat sänka Tiangong-1 mot jorden med dess motorkraft, men i mars 2016 tappade man kontakten med stationen.[31] Så istället för en kontrollerad nedfärd föll Tiangong-1 ner mot jorden av sig själv i april 2018.[32] Några bitar brann sannolikt inte upp, men lyckligtvis skedde allt över Stilla havet.[32]
På bilden ses Tiangong-1 till vänster med en dockad Shenzhou-farkost till höger.
2. Tiangong-2 – 2016-2019
I september 2016 sköt Kina upp Tiangong-2 – ungefär lika stor som sin föregångare men mer avancerad – för fortsatta tester inför landets planerade modulrymdstation.[33][34]
En månad senare anlände Shenzhou 11 till Tiangong-2 med två taikonauter, som slog nytt kinesiskt rekord genom att vistas i rymden i 33 dagar.[34] Tiangong-2 fick också besök av Kinas nya obemannade lastrymdskepp Tianzhou – i april 2017 dockade Tianzhou-1 med Tiangong-2.[34]
Till skillnad från sin föregångare lyckades Tiangong-2 göra en planerad nedfärd mot jorden.[34] Med egen motorkraft bromsade rymdstationen och föll ner över Stilla havet i juli 2019.[34]
Bilden visar en modell av Tiangong-2 dockad med en Shenzhou-farkost.
Till skillnad från sin föregångare lyckades Tiangong-2 göra en planerad nedfärd mot jorden.[34] Med egen motorkraft bromsade rymdstationen och föll ner över Stilla havet i juli 2019.[34]
Bilden visar en modell av Tiangong-2 dockad med en Shenzhou-farkost.
1. Tiangong Space Station – från 2021
Tiangong-1 och Tiangong-2 var som sagt testmoduler inför byggandet av en större kinesisk modulrymdstation, likt Mir och ISS. Bygget av denna rymdstation, som fått namnet Tiangong Space Station, startade på allvar i maj 2021 då första modulen sköts upp.[35] Modulen heter Tianhe, är 16,6 m lång och är taikonauternas huvudsakliga bomodul.[35] Minst två ytterligare moduler, som ska husera olika experiment, planeras att skjutas upp och Kinas mål är att rymdstationen ska vara färdigbyggd i slutet av 2022.[35] Förhoppningen är att stationen kontinuerligt ska bebos av en besättning på tre taikonauter, som ska transporteras dit med Shenzhou-farkoster, medan förnödenheter ska komma med Tianzhou-farkoster.[35]
I juni 2021 fick Tiangong sitt första mänskliga besök, då tre taikonauter ombord Shenzhou 12 dockade med stationen.[36] Besättningen spenderade hela 90 dagar på stationen (sammanlagt 92 dagar i rymden, ett nytt kinesiskt rekord), och landade sedan, som taikonauter brukar, i öknen i Inre Mongoliet.[36] I oktober 2021 anlände tre nya taikonauter till Tiangong med Shenzhou 13.[37] De planeras stanna i sex månader.[37]
Illustrationen visar hur Tiangong kan se ut om något år, med bomodulen Tianhe i mitten, de två experimentmodulerna på varsin sida, samt en Tianzhou dockad högst upp och en Shenzhou dockad längst ner.
I juni 2021 fick Tiangong sitt första mänskliga besök, då tre taikonauter ombord Shenzhou 12 dockade med stationen.[36] Besättningen spenderade hela 90 dagar på stationen (sammanlagt 92 dagar i rymden, ett nytt kinesiskt rekord), och landade sedan, som taikonauter brukar, i öknen i Inre Mongoliet.[36] I oktober 2021 anlände tre nya taikonauter till Tiangong med Shenzhou 13.[37] De planeras stanna i sex månader.[37]
Illustrationen visar hur Tiangong kan se ut om något år, med bomodulen Tianhe i mitten, de två experimentmodulerna på varsin sida, samt en Tianzhou dockad högst upp och en Shenzhou dockad längst ner.
Annons
Annons
Referenser (och vidare läsning)
[1]
"Gateway". NASA. Uppdaterad 17 sep 2021. Läst 9 nov 2021.
[2]
"50 Years Ago: NASA Benefits from Manned Orbiting Laboratory Cancellation". NASA. Publicerad 10 juni 2019. Läst 9 nov 2021.
[3]
"50 Years Ago: Launch of Salyut, the World’s First Space Station". NASA. Publicerad 19 april 2021. Läst 9 nov 2021.
[4]
David S. F. Portree. "Mir Hardware Heritage" (pdf). NASA History Division. Publicerad mars 1995. Läst 9 nov 2021.
[5]
"Salyut 1". NASA. Läst 9 nov 2021.
[6]
"50 Years Ago: Remembering the Crew of Soyuz 11". NASA. Publicerad 30 juni 2021. Läst 9 nov 2021.
[7]
Rex Hall, David Shayler. 2003.
"Sojuz: A Universal Spacecraft". Berlin: Springer.
[8]
Grujica S. Ivanovich. 2008.
"Salyut - The First Space Station". Berlin: Springer.
[9]
Anatoly Zak. "OPS-1 (Salyut-2)". Russian Space Web. Läst 9 nov 2021.
[10]
"40 Years Ago: Skylab Reenters Earth’s Atmosphere". NASA. Publicerad 11 juni 2019. Läst 9 nov 2021.
[11]
"Skylab Quicklook". NASA Jet Propulsion Laboratory (JPL). Läst 9 nov 2021.
[12]
"Skylab 2: Mission Accomplished!". NASA. Publicerad 22 jan 2018. Läst 9 nov 2021.
[13]
"Skylab 3: Return to Skylab". NASA. Publicerad 5 juli 2018. Läst 9 nov 2021.
[14]
"45 Years Ago: Splashdown of Third and Final Skylab Crew". NASA. Publicerad 7 feb 2019. Läst 9 nov 2021.
[15]
"A Dream Strewn Across The Desert And An Unpaid Ticket For Littering". National Geographics. Publicerad 10 juli 2019. Läst 9 nov 2021.
[16]
OSMA Assessments Team
Johnson Space Center, Houston. "NASA Astronauts on Soyuz: Experience and Lessons for the Future" (pdf). NASA. Publicerad aug 2010. Läst 9 nov 2021.
[17]
"Mir Space Station". NASA. Läst 9 nov 2021.
[18]
"Mir FAQs - Facts and history". ESA. Publicerad 21 feb 2001. Läst 9 nov 2021.
[19]
"35 Years Ago: Launch of Mir Space Station’s First Module". NASA. Publicerad 22 feb 2021. Läst 9 nov 2021.
[20]
"Skylab: How NASA's First Space Station Worked (Infographic)". Space.com. Publicerad 12 maj 2013. Läst 9 nov 2021.
[21]
"A History of U.S. Space Stations". NASA. Publicerad juni 1997. Läst 9 nov 2021.
[22]
David M. Harland. "International Space Station". Encyclopædia Britannica. Läst 9 nov 2021.
[23]
"International Space Station Facts and Figures". NASA. Uppdaterad 4 nov 2021. Läst 9 nov 2021.
[24]
"Longest time spent in space (aggregate)". Guinness World Records. Läst 9 nov 2021.
[25]
"Visitors to the Station by Country". NASA. Uppdaterad 5 okt 2021. Läst 9 nov 2021.
[26]
"Crews and Expeditions - International Space Station". NASA. Uppdaterad 17 okt 2021. Läst 9 nov 2021.
[27]
"Genesis Program". Bigelow Aerospace. Läst 9 nov 2021.
[28]
"B330". Bigelow Aerospace. Läst 9 nov 2021.
[29]
"NASA Extends Expandable Habitat's Time on the International Space Station". NASA. Publicerad 4 dec 2017. Läst 9 nov 2021.
[30]
"Tiangong 1". NASA. Läst 9 nov 2021.
[31]
Mike Wall. "Chinese Space Station's Crash to Earth: Everything You Need to Know". Space.com. Publicerad 2 april 2018. Läst 9 nov 2021.
[32]
Mike Wall. "Farewell, Tiangong-1: Chinese Space Station Meets Fiery Doom Over South Pacific". Space.com. Publicerad 2 april 2018. Läst 9 nov 2021.
[33]
"Tiangong-2". NASA. Läst 9 nov 2021.
[34]
Andrew Jones. "China's Tiangong-2 Space Lab Falls to Earth Over South Pacific". Space.com. Publicerad 19 juli 2019. Läst 9 nov 2021.
[35]
Andrew Jones. "China's Tiangong space station". Space.com. Publicerad 24 aug 2021. Läst 9 nov 2021.
[36]
Mike Wall. "Chinese astronauts land after historic 3-month mission to new space station". Space.com. Publicerad 17 sep 2021. Läst 9 nov 2021.
[37]
Andrew Jones. "China's Shenzhou 13 crew takes its first spacewalk, the country's 1st by a female astronaut". Space.com. Publicerad 7 nov 2021. Läst 9 nov 2021.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Människan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
