Jorden
Världens 5 kraftigaste jordbävningar (sedan år 1900)
Uppdaterad 30 juli 2022
Systematiska mätningar och registreringar av jordbävningar började göras på 1900-talet. Här är en lista över världens 5 kraftigaste jordbävningar sedan år 1900, rangordnade efter deras magnitud (momentmagnitud).
Världens största jordbävningar har alla inträffat där två kontinentalplattor kolliderar, och närmare bestämt i så kallade subduktionszoner där en platta glider in under en annan. Under denna process hakar plattorna hela tiden i varandra och då uppstår kraftiga spänningar som, när de släpper, ger upphov till jordbävningar.
Jordbävningars styrka anges i magnitud – ett tal som beskriver hur mycket energi som frigörs (i stort sett hur mycket marken skakar). Förr angavs alla jordbävningars styrka i lokal magnitud (Ml) på Richterskalan. Den lokala magnituden beräknas efter hur mycket markrörelse en seismograf registrerar, anpassat efter avståndet till jordbävningskällan. Numera brukar större jordbävningars styrka anges i momentmagnitud (Mw) på momentmagnitudskalan. Momentmagnitudskalan introducerades år 1979 och är en efterföljare till Richterskalan. Richterskalan har nämligen vissa brister när det gäller att mäta jordävningar som är väldigt kraftiga eller sker på ett stort avstånd från mätplatsen. För mindre jordbävningar som sker nära mätplatsen fungerar dock Richterskalan bättre än momentmagnitudskalan. Utan att bli för ingående har de två skalorna alltså olika formler för att räkna ut magnitud och kan därmed ge olika magnitudvärden på samma jordbävning. När det skrivs i pressen om jordbävningar anges det oftast inte vilken skala som använts, men i princip brukar jordbävningar över "magnitud 7,0" beräknats enligt momentmagnitudskalan.
En ökning med 1,0 på momentmagnitudskalan motsvarar en ökning av frigjord energi med 101,5 (cirka 31,6) gånger. Följaktligen motsvarar en ökning med 2,0 på momentmagnitudskalan en ökning av frigjord energi med 103 gånger (101,5 x 101,5, eller 1 000 gånger). Detta betyder att det vid en jordbävning med momentmagnituden 9,0 frigörs cirka 31,6 gånger så mycket energi som vid en jordbävning med momentmagnituden 8,0, och 1 000 gånger så mycket energi som vid en jordbävning med momentmagnituden 7,0.
Världens största jordbävningar har alla inträffat där två kontinentalplattor kolliderar, och närmare bestämt i så kallade subduktionszoner där en platta glider in under en annan. Under denna process hakar plattorna hela tiden i varandra och då uppstår kraftiga spänningar som, när de släpper, ger upphov till jordbävningar.
Jordbävningars styrka anges i magnitud – ett tal som beskriver hur mycket energi som frigörs (i stort sett hur mycket marken skakar). Förr angavs alla jordbävningars styrka i lokal magnitud (Ml) på Richterskalan. Den lokala magnituden beräknas efter hur mycket markrörelse en seismograf registrerar, anpassat efter avståndet till jordbävningskällan. Numera brukar större jordbävningars styrka anges i momentmagnitud (Mw) på momentmagnitudskalan. Momentmagnitudskalan introducerades år 1979 och är en efterföljare till Richterskalan. Richterskalan har nämligen vissa brister när det gäller att mäta jordävningar som är väldigt kraftiga eller sker på ett stort avstånd från mätplatsen. För mindre jordbävningar som sker nära mätplatsen fungerar dock Richterskalan bättre än momentmagnitudskalan. Utan att bli för ingående har de två skalorna alltså olika formler för att räkna ut magnitud och kan därmed ge olika magnitudvärden på samma jordbävning. När det skrivs i pressen om jordbävningar anges det oftast inte vilken skala som använts, men i princip brukar jordbävningar över "magnitud 7,0" beräknats enligt momentmagnitudskalan.
En ökning med 1,0 på momentmagnitudskalan motsvarar en ökning av frigjord energi med 101,5 (cirka 31,6) gånger. Följaktligen motsvarar en ökning med 2,0 på momentmagnitudskalan en ökning av frigjord energi med 103 gånger (101,5 x 101,5, eller 1 000 gånger). Detta betyder att det vid en jordbävning med momentmagnituden 9,0 frigörs cirka 31,6 gånger så mycket energi som vid en jordbävning med momentmagnituden 8,0, och 1 000 gånger så mycket energi som vid en jordbävning med momentmagnituden 7,0.
Annons
Annons
5. Jordbävningen vid Kamchatka, 1952 - Magnitud 9,0[1]
Längst österut i Ryssland ligger halvön Kamchatka. Kamchatka har ett kallt subarktiskt klimat och är lite mindre än Sverige till ytan. En tidig morgon 1952 kände halvöns invånare att marken skakade. Kraftigast skakade havsbottnen en bit utanför östkusten. I denna zon ligger en gräns mellan två kontinentalplattor, och just i denna stund rörde sig den ena, Stillahavsplattan, hastigt in under den andra, Okhotskplattan. I lilla staden Severo-Kurilsk, på en ö utanför spetsen av Kamchatkahalvön, var jordbävningen mycket kraftig och de flesta invånarna flydde upp i bergen.[2] De visste att en tsunamivåg kunde följa jordbävningen, och det var precis vad som hände. De undkom den första tsunamivågen som slog in över staden. Många trodde sedan att faran var över och gick återigen ned till sina hem, för att överraskas av en andra och tredje tsunamivåg.[2] Den dagen dog 39 % av befolkningen i Severo-Kurilsk.[2] Bilden visar var Severo-Kurilsk låg när tsunamin träffade. Staden byggdes senare upp igen lite högre upp på land.[2]
De tre vågorna som träffade Severo-Kurilsk var troligtvis mellan 15 och 18 m höga.[2] Även på andra platser på Kamchatkahalvön omkom folk av tsunamivågorna, och den totala dödssiffran blev någonstans mellan 10 000 och 15 000.[2] Tsunamin rörde sig sedan över hela Stilla havet och slog in över delar av Asien och Nordamerika. Flera timmar efter jordbävningen slog uppemot 5 m höga vågor in över Hawaii och orsakade skador för cirka 17 miljoner dollar (2011 års värde).[2] Sex kor dog, men inga människor.[2] När tsunamin nådde Nordamerikas västkust var den bara 1,4 m hög.[2]
De tre vågorna som träffade Severo-Kurilsk var troligtvis mellan 15 och 18 m höga.[2] Även på andra platser på Kamchatkahalvön omkom folk av tsunamivågorna, och den totala dödssiffran blev någonstans mellan 10 000 och 15 000.[2] Tsunamin rörde sig sedan över hela Stilla havet och slog in över delar av Asien och Nordamerika. Flera timmar efter jordbävningen slog uppemot 5 m höga vågor in över Hawaii och orsakade skador för cirka 17 miljoner dollar (2011 års värde).[2] Sex kor dog, men inga människor.[2] När tsunamin nådde Nordamerikas västkust var den bara 1,4 m hög.[2]
4. Jordbävningen vid Tohoku, Japan, 2011 - Magnitud 9,1[1]
På eftermiddagen 11 mars 2011 skakades hela Japan av en kraftig jordbävning. Direkt när jordbävningen började varnades landets invånare av Japans avancerade varningssystem av sensorer i berggrunden, vilket möjliggör att människor som inte befinner sig nära epicentrumet kan hinna ta skydd innan skakningarna känns. Skalvet var långt och kraftigt. Kraftigast kändes det i regionen Tohoku (Tõhoku), vars östkust endast ligger några mil från jordbävningens epicentrum ute i Stilla havet. Under jordbävningen gled delar av Stillahavsplattan 50 m in under den Nordamerikanska plattan – den längsta registrerade motriktiga plattförflyttningen någonsin.[3] Delar av Japans huvudö Honshu flyttades 2,4 m österut.[4]
Jordbävningen orsakade stor skada på havsbottnen, vilket i sin tur förflyttade stora vattenmassor och orsakade en kraftig tsunami som började röra sig mot Japans kust. En tsunamivarning gick ut till befolkningen. Många hörde varningen och kunde sätta sig i säkerhet, medan andra förblev ovetandes om hotet. Ungefär en timme efter jordbävningen nådde den första tsunamivågen – uppemot 10 m hög – Japans östkust.[4] Hela städer förstördes. I staden Minamisanriku omkom till exempel hälften (9 500) av invånarna.[4] Sex miljoner hem (10 % av Japans hushåll) blev utan el och en miljon hem blev utan vatten.[4] Sammanlagt dog 22 000 människor i Japan av jordbävningen, de flesta av tsunamin.[4] Tsunamin fortsatte över Stilla havet och i exempelvis Kalifornien skadades flera hamnar och en människa dog.[5]
En obehaglig följd av tsunamin var att det japanska kärnkraftverket Fukushima I gick sönder. Kylningen slutade att fungera, vilket resulterade i härdsmältor och läckande radioaktivt material.[4] De långsiktiga konsekvenserna av detta kärnkraftshaveri är än så länge ganska oklara, men 2015 diagnosisterades en av de som arbetade vid Fukushima med leukemi som en följd av olyckan – det första cancerfallet att kopplas ihop med katastrofen.[4]
Annons
Annons
Jordbävningen orsakade stor skada på havsbottnen, vilket i sin tur förflyttade stora vattenmassor och orsakade en kraftig tsunami som började röra sig mot Japans kust. En tsunamivarning gick ut till befolkningen. Många hörde varningen och kunde sätta sig i säkerhet, medan andra förblev ovetandes om hotet. Ungefär en timme efter jordbävningen nådde den första tsunamivågen – uppemot 10 m hög – Japans östkust.[4] Hela städer förstördes. I staden Minamisanriku omkom till exempel hälften (9 500) av invånarna.[4] Sex miljoner hem (10 % av Japans hushåll) blev utan el och en miljon hem blev utan vatten.[4] Sammanlagt dog 22 000 människor i Japan av jordbävningen, de flesta av tsunamin.[4] Tsunamin fortsatte över Stilla havet och i exempelvis Kalifornien skadades flera hamnar och en människa dog.[5]
En obehaglig följd av tsunamin var att det japanska kärnkraftverket Fukushima I gick sönder. Kylningen slutade att fungera, vilket resulterade i härdsmältor och läckande radioaktivt material.[4] De långsiktiga konsekvenserna av detta kärnkraftshaveri är än så länge ganska oklara, men 2015 diagnosisterades en av de som arbetade vid Fukushima med leukemi som en följd av olyckan – det första cancerfallet att kopplas ihop med katastrofen.[4]
3. Jordbävningen i Indiska oceanen, 2004 - Magnitud 9,1[1]
I Indiska Oceanen, vid Indonesiens västra ände, söder om Kina och Indien, glider den Indiska plattan in under Burmaplattan. Länge hade plattorna hakat i varandra och en kraftig spänning byggts upp. Morgonen den 26 december 2004 släpper denna spänning. Plötsligt börjar havsbottnen att skaka kraftigt. Jordytan skakar i hela 8 till 10 minuter, samtidigt som plattorna förskjuts längs en sträcka på otroliga 130 mil – det längsta skalvet och den längsta sträckan man hittills har observerat.[6] I genomsnitt förskjuts havsbottnen 5 m (på vissa platser nästan 50 m) upp eller ner,[6] vilket förflyttar ofantliga mängder havsvatten och startar en kraftig tsunami.
Sexton mil nordost om jordbävningens epicentrum ligger den indonesiska ön Sumatra och Aceh-provinsen.[7] Här orsakar jordbävningen stor förstörelse, och hit tar det inte heller lång tid innan tsunamin kommer – bara en kvart.[7] Här är tsunamin uppåt 30 m hög[8] och förstör flera städer, däribland Aceh-provinsens huvudstad Banda Aceh (övre bilden). Endast i Aceh-provinsen dör runt 130 000 personer, varav de fleta är barn, unga, gamla och kvinnor.[7] Till ön Simeulue, endast några mil söder om jordbävningens epicentrum, når tsunamin ännu tidigare. Trots detta dör endast 7 av öns 78 000 invånare, vilket beror på befolkningens vetskap om tidigare tsunamis som gör att de snabbt sätter sig i säkerhet på högre mark.[9] Den massiva tsunamin fortsätter över Indiska oceanen och slår inom timmar in över övriga Indonesien, Sri Lanka, Indien och Thailand. Sri Lanka drabbas näst hårdast efter Indonesien med runt 35 000 döda.[7] I Indien dör cirka 16 000 människor och i Thailand (nedre bilden) över 8 000 personer.[7] Efter några timmar når tsunamin Afrikas kust, och även här orsakar den några dödsfall.[10]
Sammanlagt dog ungefär 230 000 människor av jordbävningen i Indiska oceanen 2004.[7] Även Sverige drabbades eftersom 543 svenskar avled, varav 16 inte har hittats.[7] Den stora jordbävningen som skapade den förödande tsunamin kallas inom vetenskapliga kretsar för Sumatra-Andamanjordbävningen.
Sexton mil nordost om jordbävningens epicentrum ligger den indonesiska ön Sumatra och Aceh-provinsen.[7] Här orsakar jordbävningen stor förstörelse, och hit tar det inte heller lång tid innan tsunamin kommer – bara en kvart.[7] Här är tsunamin uppåt 30 m hög[8] och förstör flera städer, däribland Aceh-provinsens huvudstad Banda Aceh (övre bilden). Endast i Aceh-provinsen dör runt 130 000 personer, varav de fleta är barn, unga, gamla och kvinnor.[7] Till ön Simeulue, endast några mil söder om jordbävningens epicentrum, når tsunamin ännu tidigare. Trots detta dör endast 7 av öns 78 000 invånare, vilket beror på befolkningens vetskap om tidigare tsunamis som gör att de snabbt sätter sig i säkerhet på högre mark.[9] Den massiva tsunamin fortsätter över Indiska oceanen och slår inom timmar in över övriga Indonesien, Sri Lanka, Indien och Thailand. Sri Lanka drabbas näst hårdast efter Indonesien med runt 35 000 döda.[7] I Indien dör cirka 16 000 människor och i Thailand (nedre bilden) över 8 000 personer.[7] Efter några timmar når tsunamin Afrikas kust, och även här orsakar den några dödsfall.[10]
Annons
Annons
Sammanlagt dog ungefär 230 000 människor av jordbävningen i Indiska oceanen 2004.[7] Även Sverige drabbades eftersom 543 svenskar avled, varav 16 inte har hittats.[7] Den stora jordbävningen som skapade den förödande tsunamin kallas inom vetenskapliga kretsar för Sumatra-Andamanjordbävningen.
2. Långfredagsskalvet i Alaska, 1964 - Magnitud 9,2[1]
Vid Alaska glider Stillahavsplattan in under den Nordamerikanska plattan. Länge hade Stillahavsplattan tryckt på medan Nordamerikanska plattan vid Alaska hade tryckts ihop. Men 1964 hade trycket blivit för stort och den Nordamerikanska plattan slog tillbaka. Under fyra och en halv minut sträckte den på sig.[11] Landområden som med tiden hade höjts sjönk tillbaka och landområden som hade tryckts ned sköt i höjden. Vissa kustområden sjönk exempelvis 2,4 m medan andra höjdes 11,5 m.[11] Större delen av Alaskas kustområde flyttades 15 m ut mot havet.[11] Samtidigt som Nordamerikanska plattan jämnade ut sig, gled Stillahavsplattan in cirka 10 m under den.[11]
Denna otroligt kraftiga jordbävning hade sitt centrum precis vid Alaskas kust, cirka 12 mil sydost om Anchorage och cirka 6 mil väster om Valdez.[11] Den kändes i nästan hela Alaska, i amerikanska städer som Seattle och Washington och så långt som 200 mil från epicentrum.[11] I Anchorage förstördes stora delar av centrum av jordskred igångsatta av jordbävningen (övre bilden). Området Turnagain Heights drabbades hårt (nedre bilden). Jordskred härjade även i andra städer i Alaska, mycket på grund av att marken var mättad med vatten och blev mer eller mindre flytande vid markens skakningar.[11]
Jordbävningen startade inte bara jordskred utan även en väldigt kraftig tsunami som vräkte in över Alaskas kust med skiftande våghöjd. En 20 m hög våg sköljde till exempel in över Chenega och dödade 23 av dess invånare – en tredjedel av byns befolkning.[11] Tack vare att Alaska är glesbefolkat omkom ändå relativt få människor med tanke på jordbävningens styrka. Men faran var inte över, eftersom vågen fortsatte mot övriga Nordamerikas kuster. Längs Washingtons, Oregons och Kaliforniens kust dog 16 personer av tsunamin.[11]
Sammanlagt omkom cirka 129 personer i den stora jordbävningen (i Alaska omkom 70 % av offren på grund av tsunamin).[11] Dessutom beräknas jordbävningen ha orsakat skador för cirka 2,3 miljarder dollar (2013 års värde).[11] Eftersom den inträffade på långfredagen 27 april kallas jordbävningen för Långfredagsskalvet (Good Friday Earthquake på engelska). Ett annat vanligt namn är Stora jordbävningen i Alaska.
Denna otroligt kraftiga jordbävning hade sitt centrum precis vid Alaskas kust, cirka 12 mil sydost om Anchorage och cirka 6 mil väster om Valdez.[11] Den kändes i nästan hela Alaska, i amerikanska städer som Seattle och Washington och så långt som 200 mil från epicentrum.[11] I Anchorage förstördes stora delar av centrum av jordskred igångsatta av jordbävningen (övre bilden). Området Turnagain Heights drabbades hårt (nedre bilden). Jordskred härjade även i andra städer i Alaska, mycket på grund av att marken var mättad med vatten och blev mer eller mindre flytande vid markens skakningar.[11]
Jordbävningen startade inte bara jordskred utan även en väldigt kraftig tsunami som vräkte in över Alaskas kust med skiftande våghöjd. En 20 m hög våg sköljde till exempel in över Chenega och dödade 23 av dess invånare – en tredjedel av byns befolkning.[11] Tack vare att Alaska är glesbefolkat omkom ändå relativt få människor med tanke på jordbävningens styrka. Men faran var inte över, eftersom vågen fortsatte mot övriga Nordamerikas kuster. Längs Washingtons, Oregons och Kaliforniens kust dog 16 personer av tsunamin.[11]
Sammanlagt omkom cirka 129 personer i den stora jordbävningen (i Alaska omkom 70 % av offren på grund av tsunamin).[11] Dessutom beräknas jordbävningen ha orsakat skador för cirka 2,3 miljarder dollar (2013 års värde).[11] Eftersom den inträffade på långfredagen 27 april kallas jordbävningen för Långfredagsskalvet (Good Friday Earthquake på engelska). Ett annat vanligt namn är Stora jordbävningen i Alaska.
1. Stora jordbävningen i Chile, 1960 - Magnitud 9,5[1]
Utanför Sydamerikas västkust dyker Nazcaplattan ned under den Sydamerikanska plattan. Detta gör att det vid plattgränsen uppstår väldiga spänningar när plattorna hakar i varandra, och som vi tidigare nämnt har sådana här så kallade subduktionszoner varit orsaken till alla de största jordbävningarna. I maj 1960 var det dags för spänningarna vid Sydamerikas västkust att släppa. På morgonen 21 maj, klockan 06:03, skakades mittersta Chile av en jordbävning med en momentmagnitud på 8,1.[12] Skalvet orsakade stor förödelse, särskilt i staden Concepción. Morgonen därpå, klockan 06:31, kom nästa jordbävning, med en momentmagnitud på 7,1.[12] Den tredje jordbävningen inträffade klockan 14:56 samma dag och hade en momentmagnitud på 7,8.[11] Dessa tre stora jordbävningar hade endast varit förskalv till vad som nu kom – den kraftigaste jordbävningen i vår moderna historia.
Klockan 15:11, 22 maj 1960 började vad som skulle komma att kallas Stora jordbävningen i Chile (eller Jordbävningen i Valdivia).[13] Sexton mil utanför kusten rörde sig de två kontinentalplattorna mot varandra längs en 100 mil lång sträcka.[13] I stora delar av mittersta Chile sjönk marken, och i Valdivia, som var den större stad som låg närmast epicentrumet, förstördes nästan hälften av husen.[13]
En kvart efter jordbävningen nådde en uppemot 25 m hög tsunami Chile kust.[13] Två miljoner människor gjordes hemlösa, och cirka 1 600 miste livet.[13] Tsunamin var även kraftig i västlig riktning och i staden Hilo på Hawaii dödades 61 människor (nedre bilden). Här blev tsunamin hela 11 m hög, trots att det tog 15 timmar för den att nå hit.[13] Även Japan drabbades, 22 timmar efter jordbävningen, där den då 5,5 m höga tsunamin förstörde 1 600 hem och krävde nästan 200 människoliv.[13]
Två dagar efter jordbävningen fick vulkanen Cordón Caulle ett utbrott efter 40 års inaktivitet, vilket kan varit kopplat till jordbävningen.[13]
Trots att jordbävningen i Chile år 1960 är den kraftigaste i modern historia, är den långt ifrån den dödligaste. Till exempel dödade jordbävningen på Haiti år 2010 mellan 100 000 och 300 000 människor (dödssiffran är väldigt oklar och varierar mellan källor), trots att den "bara" hade en momentmagnitud på 7,0.[14] Om man bortser från tsunamis, så beror detta fenomen delvis på att en jordbävning som inträffar nära, gör mer skada än en större jordbävning som inträffar långt bort.[15] Jordbävningen i Chile hade sitt epicentrum 16 mil från kusten och djupt nere i havet i en subduktionszon, medan jordbävningen på Haiti hade ett grunt epicentrum som låg nära bebyggelsen.[15] Dessutom tenderar jättestora jordbävningar, jämfört med mindre, ha längre och långsammare skakningar, vilka är "sämre" på att slå ner väggar.[15] Givetvis spelar det också stor roll om byggnaderna är byggda för att klara jordbävningar eller inte. För att beskriva hur stor intensitet (katastrof) en jordbävning orsakar används ibland den modifierade Mercallisskalan. Skalan går från I – XII, där I innebär att skalvet knappt känns av människor medan XII innebär total katastrof där landskapet ändras och i stort sett alla byggnationer förstörs.
Klockan 15:11, 22 maj 1960 började vad som skulle komma att kallas Stora jordbävningen i Chile (eller Jordbävningen i Valdivia).[13] Sexton mil utanför kusten rörde sig de två kontinentalplattorna mot varandra längs en 100 mil lång sträcka.[13] I stora delar av mittersta Chile sjönk marken, och i Valdivia, som var den större stad som låg närmast epicentrumet, förstördes nästan hälften av husen.[13]
En kvart efter jordbävningen nådde en uppemot 25 m hög tsunami Chile kust.[13] Två miljoner människor gjordes hemlösa, och cirka 1 600 miste livet.[13] Tsunamin var även kraftig i västlig riktning och i staden Hilo på Hawaii dödades 61 människor (nedre bilden). Här blev tsunamin hela 11 m hög, trots att det tog 15 timmar för den att nå hit.[13] Även Japan drabbades, 22 timmar efter jordbävningen, där den då 5,5 m höga tsunamin förstörde 1 600 hem och krävde nästan 200 människoliv.[13]
Två dagar efter jordbävningen fick vulkanen Cordón Caulle ett utbrott efter 40 års inaktivitet, vilket kan varit kopplat till jordbävningen.[13]
Annons
Annons
Trots att jordbävningen i Chile år 1960 är den kraftigaste i modern historia, är den långt ifrån den dödligaste. Till exempel dödade jordbävningen på Haiti år 2010 mellan 100 000 och 300 000 människor (dödssiffran är väldigt oklar och varierar mellan källor), trots att den "bara" hade en momentmagnitud på 7,0.[14] Om man bortser från tsunamis, så beror detta fenomen delvis på att en jordbävning som inträffar nära, gör mer skada än en större jordbävning som inträffar långt bort.[15] Jordbävningen i Chile hade sitt epicentrum 16 mil från kusten och djupt nere i havet i en subduktionszon, medan jordbävningen på Haiti hade ett grunt epicentrum som låg nära bebyggelsen.[15] Dessutom tenderar jättestora jordbävningar, jämfört med mindre, ha längre och långsammare skakningar, vilka är "sämre" på att slå ner väggar.[15] Givetvis spelar det också stor roll om byggnaderna är byggda för att klara jordbävningar eller inte. För att beskriva hur stor intensitet (katastrof) en jordbävning orsakar används ibland den modifierade Mercallisskalan. Skalan går från I – XII, där I innebär att skalvet knappt känns av människor medan XII innebär total katastrof där landskapet ändras och i stort sett alla byggnationer förstörs.
Referenser (och vidare läsning)
[1]
"20 Largest Earthquakes in the World". USGS. Läst 30 juli 2022.
[2]
"1952 Kamchatka Tsunami". WSSPC. Läst 30 juli 2022.
[3]
Jane J. Lee. "The 2011 Japan Tsunami Was Caused By Largest Fault Slip Ever Recorded". National Geographic. Publicerad 7 dec 2013. Läst 30 juli 2022.
[4]
"2011 Japan Earthquake - Tsunami Fast Facts". CNN. Uppdaterad 5 mars 2017. Läst 30 juli 2022.
[5]
"California Remembers the 2011 Japan Earthquake & Tsunami". California Geological Survey. Läst 30 juli 2022.
[6]
"Scientists: Sumatra quake longest ever recorded". CNN. Publicerad 20 maj 2005. Läst 30 juli 2022.
[7]
"Flodvågskatastrofen". NE.se. Läst 30 juli 2022.
[8]
"Astonishing Wave Heights Among the Findings of an International Tsunami Survey Team on Sumatra" (arkiverad). USGS. Publicerad mars 2005. Läst 30 juli 2022.
[9]
"Saved by tsunami folklore". BBC. Publicerad 10 mars 2007. Läst 30 juli 2022.
[10]
David Obura. "Impacts of the 26 December 2004 tsunami in Eastern Africa". Science Direct. Publicerad 2006. Läst 30 juli 2022.
[11]
Thomas M. Brocher, John R. Filson,
Gary S. Fuis, Peter J. Haeussler, Thomas L. Holzer, George Plafker, & J. Luke Blair. "The 1964 Great Alaska Earthquake and Tsunamis — A Modern Perspective and Enduring Legacies" (pdf). USGS. Läst 30 juli 2022.
[12]
"World - M7+ in 1960". USGS. Läst 30 juli 2022.
[13]
Richard Pallardy. "Chile earthquake of 1960". Encyclopedia Britannica. Läst 30 juli 2022.
[14]
"World - M7+ in 2010". USGS. Läst 30 juli 2022.
[15]
Richard A. Lovett . "Why Chile fared better than Haiti". Nature. Publicerad 1 mars 2010. Läst 30 juli 2022.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Människan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
