Teknik
Världens 6 snabbaste flygplan
Uppdaterad 1 juni 2019
Här är världens snabbaste flygplan, rangordnade efter deras högsta uppnådda hastighet.
Människan har alltid varit fascinerad av att flyga, och inte bara högt. Sedan Wright-bröderna gjorde sin första flygning år 1903 har människan även strävat efter att flyga snabbare och snabbare. År 1947 lyckades piloten "Chuck" Yeager för första gången flyga snabbare än ljudet med det raketdrivna flygplanet Bell X-1. Idag kan världens snabbaste flygplan nå upp i hastigheter flera gånger ljudets, och man anger ofta ett flygplans hastighet i mach, vilket är flygplanets hastighet relativt ljudets hastighet i luften på samma höjd. Exempelvis kan ett flygplan med en toppfart på mach 2 flyga dubbelt så snabbt som ljudet.
På vår lista över världens snabbaste flygplan har vi endast räknat med flygfarkoster som har en egen motor och kan flyga tack vare genererad lyftkraft från fasta vingar eller en vingformad kropp. Vi har därför inte räknat med exempelvis motorlösa glidflygplan eller konventionella raketer och missiler.
Det kan vara intressant att veta att NASA:s rymdfärja brukade ha en hastighet på nära 28 000 km/h (nästan mach 25) när den påbörjade återinträdet i atmosfären.[1] Den landade sedan som ett glidflygplan. Under uppskjutningen använde rymdfärjan sina egna raketmotorer (dock tillsammans med en extern bränsletank och två hjälpraketer som alltsammans släpptes i rymden), så den hade kunnat platsa på vår lista. Men rymdfärjan räknas som en rymdfarkost och inte ett flygplan. Ännu snabbare var Apollo-farkosterna då de återvände från sina månfärder. Exempelvis hade Apollo 10:s kommandomodul en hastighet på 39 846 km/h (ungefär mach 37) vid återinträdet i atmosfären.[2][3] Men förutom att vara rymdfarkoster så var kommandomodulerna närmast fallande klumpar med fallskärmar.
Här är världens sex snabbaste flygplan, rankade efter den högsta farten de har uppnått.
Människan har alltid varit fascinerad av att flyga, och inte bara högt. Sedan Wright-bröderna gjorde sin första flygning år 1903 har människan även strävat efter att flyga snabbare och snabbare. År 1947 lyckades piloten "Chuck" Yeager för första gången flyga snabbare än ljudet med det raketdrivna flygplanet Bell X-1. Idag kan världens snabbaste flygplan nå upp i hastigheter flera gånger ljudets, och man anger ofta ett flygplans hastighet i mach, vilket är flygplanets hastighet relativt ljudets hastighet i luften på samma höjd. Exempelvis kan ett flygplan med en toppfart på mach 2 flyga dubbelt så snabbt som ljudet.
På vår lista över världens snabbaste flygplan har vi endast räknat med flygfarkoster som har en egen motor och kan flyga tack vare genererad lyftkraft från fasta vingar eller en vingformad kropp. Vi har därför inte räknat med exempelvis motorlösa glidflygplan eller konventionella raketer och missiler.
Det kan vara intressant att veta att NASA:s rymdfärja brukade ha en hastighet på nära 28 000 km/h (nästan mach 25) när den påbörjade återinträdet i atmosfären.[1] Den landade sedan som ett glidflygplan. Under uppskjutningen använde rymdfärjan sina egna raketmotorer (dock tillsammans med en extern bränsletank och två hjälpraketer som alltsammans släpptes i rymden), så den hade kunnat platsa på vår lista. Men rymdfärjan räknas som en rymdfarkost och inte ett flygplan. Ännu snabbare var Apollo-farkosterna då de återvände från sina månfärder. Exempelvis hade Apollo 10:s kommandomodul en hastighet på 39 846 km/h (ungefär mach 37) vid återinträdet i atmosfären.[2][3] Men förutom att vara rymdfarkoster så var kommandomodulerna närmast fallande klumpar med fallskärmar.
Här är världens sex snabbaste flygplan, rankade efter den högsta farten de har uppnått.
Annons
Annons
6. Bell X-2
Högsta hastighet: Mach 3,196 (3 370 km/h) [4]
Världens sjätte snabbaste flygplan är det raketdrivna Bell X-2, som var uppföljaren till det legendariska flygplanet Bell X-1. Bell X-2 började utvecklas 1945 av Bell Aircraft Corporation, USA:s flygvapen och National Advisory Committee for Aeronautics (NACA) och påminde en hel del om X-1 till utseendet.[4] Syftet med Bell X-2 var att undersöka hur flygning i höga hastigheter och på höga höjder påverkar stabiliteten och styrningen, och hur den höga friktionsvärmen påverkar flygplanskroppen.[4]
En flygtur med X-2 gick till så att flygplanet lyftes upp till cirka 10 000 m höjd hängandes under ett bombplan av typen Boeing B-50.[4] Sedan släpptes X-2 och tände sin egen raketmotor, varefter den accelererade ordentligt och flög mot högre höjder[4] (där luften är tunnare och därmed luftmotståndet mindre). När raketbränslet tagit slut så gjorde X-2 en glidflygning ner mot marken mot en förhoppningsvis mjuk landning på den hårda saltöknen i Kalifornien.[4]
Vid den första testflygningen 1952 övade man bara på den motorlösa landningen, som blev hård och slog av noshjulet (bilden).[4] När man ett år senare skulle börja testa raketmotorn exploderade X-2 medan den satt ihop med bombplanet.[4] Testpiloten på X-2 och en besättningsman på bombplanet omkom, och X-2 föll ner i Lake Ontorio medan B-50 lyckades landa för egen maskin.[4]
Efter ytterligare tester med ett andra X-2-flygplan, och fler hårda motorlösa landningar, så gjorde man 1955 den första lyckade motordrivna testflygningen och uppnådde mach 0,95.[4] Vid den nionde motordrivna testflygningen i juli 1956 lyckades X-2 på en höjd av 20 700 m komma upp i rekordsnabba mach 2,87.[4]
Efter världsrekordet inriktade man sig på att få upp X-2 så högt som möjligt, och i september 1956 nådde testpiloten Iven C. Kincheloe en höjd på hela 38 466 m.[4] Kincheloe blev därmed den första människan som nådde över den magiska gränsen på 100 000 fot (30 480 m) och han fick smeknamnet "First of the Spacemen".[4]
Lite senare samma månad gjorde man ännu en flygning inriktad på fart, och då lyckades testpiloten Milburn G. "Mel" Apt få upp Bell X-2 i hela 3 370 km/h, eller mach 3,196.[4] Han blev därmed den första människan som färdades tre gånger snabbare än ljudet,[4] men lyckan blev kortvarig. När Apt skulle svänga tillbaka mot landningsplatsen gjorde han en för skarp sväng i förhållande till den höga farten han hade, vilket resulterade i att han tappade kontrollen på flygplanet.[4] Apt sköt iväg sig själv i nödkapseln (som i princip var hela nospartiet på flygplanet) men lyckades inte komma ur nödkapseln för att utlösa sin egen fallskärm innan kapseln slog i marken.[4]
Kort efter Apts olycka lades X-2-programmet ner. Men även om historien om Bell X-2 fick ett tråkigt slut så hade USA förvärvat viktiga kunskaper om höghastighetsflygningar.
Världens sjätte snabbaste flygplan är det raketdrivna Bell X-2, som var uppföljaren till det legendariska flygplanet Bell X-1. Bell X-2 började utvecklas 1945 av Bell Aircraft Corporation, USA:s flygvapen och National Advisory Committee for Aeronautics (NACA) och påminde en hel del om X-1 till utseendet.[4] Syftet med Bell X-2 var att undersöka hur flygning i höga hastigheter och på höga höjder påverkar stabiliteten och styrningen, och hur den höga friktionsvärmen påverkar flygplanskroppen.[4]
En flygtur med X-2 gick till så att flygplanet lyftes upp till cirka 10 000 m höjd hängandes under ett bombplan av typen Boeing B-50.[4] Sedan släpptes X-2 och tände sin egen raketmotor, varefter den accelererade ordentligt och flög mot högre höjder[4] (där luften är tunnare och därmed luftmotståndet mindre). När raketbränslet tagit slut så gjorde X-2 en glidflygning ner mot marken mot en förhoppningsvis mjuk landning på den hårda saltöknen i Kalifornien.[4]
Vid den första testflygningen 1952 övade man bara på den motorlösa landningen, som blev hård och slog av noshjulet (bilden).[4] När man ett år senare skulle börja testa raketmotorn exploderade X-2 medan den satt ihop med bombplanet.[4] Testpiloten på X-2 och en besättningsman på bombplanet omkom, och X-2 föll ner i Lake Ontorio medan B-50 lyckades landa för egen maskin.[4]
Efter ytterligare tester med ett andra X-2-flygplan, och fler hårda motorlösa landningar, så gjorde man 1955 den första lyckade motordrivna testflygningen och uppnådde mach 0,95.[4] Vid den nionde motordrivna testflygningen i juli 1956 lyckades X-2 på en höjd av 20 700 m komma upp i rekordsnabba mach 2,87.[4]
Efter världsrekordet inriktade man sig på att få upp X-2 så högt som möjligt, och i september 1956 nådde testpiloten Iven C. Kincheloe en höjd på hela 38 466 m.[4] Kincheloe blev därmed den första människan som nådde över den magiska gränsen på 100 000 fot (30 480 m) och han fick smeknamnet "First of the Spacemen".[4]
Lite senare samma månad gjorde man ännu en flygning inriktad på fart, och då lyckades testpiloten Milburn G. "Mel" Apt få upp Bell X-2 i hela 3 370 km/h, eller mach 3,196.[4] Han blev därmed den första människan som färdades tre gånger snabbare än ljudet,[4] men lyckan blev kortvarig. När Apt skulle svänga tillbaka mot landningsplatsen gjorde han en för skarp sväng i förhållande till den höga farten han hade, vilket resulterade i att han tappade kontrollen på flygplanet.[4] Apt sköt iväg sig själv i nödkapseln (som i princip var hela nospartiet på flygplanet) men lyckades inte komma ur nödkapseln för att utlösa sin egen fallskärm innan kapseln slog i marken.[4]
Kort efter Apts olycka lades X-2-programmet ner. Men även om historien om Bell X-2 fick ett tråkigt slut så hade USA förvärvat viktiga kunskaper om höghastighetsflygningar.
5. Mikoyan-Gurevich MiG-25
Högsta hastighet: Mach 3,2 [5]
Det mytomspunna stridsflygplanet MiG-25 utvecklades av tillverkaren Mikoyan-Gurevich för det sovjetiska flygvapnet. MIG-25 var ett svar från Sovjetunionen på flera flygplan som USA förberedde att sätta in i service på 60-talet, som jaktplanet F-108, bombplanet B-70 och spionplanet SR-71.[5] Dessa tre hade en sak gemensamt: en toppfart på runt mach 3.[5] (Varken F-108 eller B-70 blev dock verklighet, men SR-71 kan du läsa mer om längre ner.)
I början av 70-talet visste USA och de andra västmakterna väldigt lite om MIG-25. Man hade sett flygplanet på suddiga satellitfoton, men visste inget om planets förmågor.[5] Lite mer kunskap fick man år 1971 när israeliska och amerikanska underrättelseverksamheter följde ett MIG-25-flygplan över Mellanöstern som flög i otroliga mach 3.2.[5]
Mycket mer kunskap fick väst 1976 när den sovjetiska piloten Viktor Belenko desserterade och flög sitt MIG-25 till Japan för att därifrån överlämna sig till USA.[5] På väg in över Japan började Belenko få slut på soppa och tvingades landa på en flygplats vars landingsbana var för kort, så han plöjde igenom en hel del jord i slutet av landingsbanan innan han fick stopp på planet.[5]
Japanerna lät USA undersöka flygplanet innan de skickade tillbaka det till Sovjet – sönderplockat och med en räkning på motsvarande 350 000 kr för frakten och skadorna på flygplatsen.[5] USA lärde sig att MIG-25 var ett ganska otympligt flygplan med relativt kort räckvidd.[5] Och det kunde inte kunde komma ikapp en SR-71 – standardförfarandet av MIG-25-piloterna var att hålla sig under mach 2,8, för vid farter över detta blev motorerna förstörda (MIG-25:an över Mellanöstern 1971 hade haft tur som lyckats återvända til basen).[5] Viktor Belenko fick medborgarskap i USA och blev anställd som konsult för det amerikanska flygvapnet.[5]
MIG-25 hade alltså sina brister, men det var ändå en häftig maskin. Med en modifierad MIG-25 lyckades man 1977 flyga ända upp till 37 650 m, vilket fortfarande är den högsta höjden som ett bemannat jetplan har befunnit sig på.[6]
På 80-talet fick MIG-25 fick en uppföljare i det förbättrade och nästan lika snabba jaktplanet MIG-31,[5] som fortfarande används av Rysslands flygvapen.
Det mytomspunna stridsflygplanet MiG-25 utvecklades av tillverkaren Mikoyan-Gurevich för det sovjetiska flygvapnet. MIG-25 var ett svar från Sovjetunionen på flera flygplan som USA förberedde att sätta in i service på 60-talet, som jaktplanet F-108, bombplanet B-70 och spionplanet SR-71.[5] Dessa tre hade en sak gemensamt: en toppfart på runt mach 3.[5] (Varken F-108 eller B-70 blev dock verklighet, men SR-71 kan du läsa mer om längre ner.)
I början av 70-talet visste USA och de andra västmakterna väldigt lite om MIG-25. Man hade sett flygplanet på suddiga satellitfoton, men visste inget om planets förmågor.[5] Lite mer kunskap fick man år 1971 när israeliska och amerikanska underrättelseverksamheter följde ett MIG-25-flygplan över Mellanöstern som flög i otroliga mach 3.2.[5]
Annons
Annons
Mycket mer kunskap fick väst 1976 när den sovjetiska piloten Viktor Belenko desserterade och flög sitt MIG-25 till Japan för att därifrån överlämna sig till USA.[5] På väg in över Japan började Belenko få slut på soppa och tvingades landa på en flygplats vars landingsbana var för kort, så han plöjde igenom en hel del jord i slutet av landingsbanan innan han fick stopp på planet.[5]
Japanerna lät USA undersöka flygplanet innan de skickade tillbaka det till Sovjet – sönderplockat och med en räkning på motsvarande 350 000 kr för frakten och skadorna på flygplatsen.[5] USA lärde sig att MIG-25 var ett ganska otympligt flygplan med relativt kort räckvidd.[5] Och det kunde inte kunde komma ikapp en SR-71 – standardförfarandet av MIG-25-piloterna var att hålla sig under mach 2,8, för vid farter över detta blev motorerna förstörda (MIG-25:an över Mellanöstern 1971 hade haft tur som lyckats återvända til basen).[5] Viktor Belenko fick medborgarskap i USA och blev anställd som konsult för det amerikanska flygvapnet.[5]
MIG-25 hade alltså sina brister, men det var ändå en häftig maskin. Med en modifierad MIG-25 lyckades man 1977 flyga ända upp till 37 650 m, vilket fortfarande är den högsta höjden som ett bemannat jetplan har befunnit sig på.[6]
På 80-talet fick MIG-25 fick en uppföljare i det förbättrade och nästan lika snabba jaktplanet MIG-31,[5] som fortfarande används av Rysslands flygvapen.
4. Lockheed SR-71 Blackbird
Högsta hastighet: Mach 3,3 (3 530 km/h) [7]
Lockheed SR-71 "Blackbird" var ett spaningsflygplan som flögs av det amerikanska flygvapnet från mitten av 60-talet till slutet av 90-talet.[7] Flygplanet hade sitt ursprung i prototypen YF-12 och föregångaren A-12, både väldigt snarlika slutversionen SR-71, alla med samma utmärkande design som gjorde planet svårt att upptäcka på radar.[7]
"Blackbird" kunde flyga långt, högt och otroligt snabbt. Huvudmodellen SR-71A flög som högst på 25 929 m höjd och satte ett fartrekord på mach 3,3, eller 3 530 km/h.[7]
SR-71 spelade en viktig roll i USA:s informationssamlande under kalla kriget då planet kunde undersöka över 160 km2 av ett fiendeland på en timme.[7] Om en missil avfyrades från marken var standardförfarandet att accelerera och helt enkel köra ifrån missilen.[7] Bland de få som lyckades upptäcka det supersnabba SR-71 fanns svenska Viggen-piloter som på 80-talet lyckades låsa sin målradar på planet.[8] Detta hände över Östersjön, som "Blackbird" i många år flög över helt ostört.[8]
Motorerna på SR-71 var, kan man säga, hybrider mellan vanliga jetmotorer och så kallade ramjetmotorer – snabba och lätta jetmotorer utan några större rörliga delar, som fungerar bäst vid två gånger ljudhastigheten och uppåt.[9] Vid lägre farter fungerade motorerna på SR-71 i stort sett som vanliga jetmotorer genom att ta in luft utifrån, trycka ihop luften med kompressorer och sedan förbränna den tillsammans med bränslet i förbränningskammaren.[10] Vid högre hastigheter började motorerna på SR-71 delvis att fungera som ramjetmotorer.[10] En ramjetmotor har ingen kompressor som trycker ihop i luften (detta blir för varmt i riktigt höga farter), utan luften pressas istället samman av sig själv av den kraft som skapas då motorn i hög hastighet far igenom atmosfären.[9] På SR-71 leddes luften delvis förbi de sista stegen i kompressorn och direkt in i efterbrännskammaren.[10]
Den stora fördelen med ramjetmotorer är att de får sitt syre från den omgivande luften,[9] vilket gör att ramjetdrivna farkoster kan uppnå "raketfarter" utan att behöva bära med sig eget syre, såsom raketer måste. Nackdelen är att ramjetmotorer kräver höga farter för att börja fungera,[9] men på SR-71:an löste man alltså det problemet genom hybridmotorerna.
Tack vare hybridmotorerna kunde alltså SR-71 nå sina höga farter utan att behöva lyfta fastsatt på ett bärflygplan, och "Blackbird" är världens snabbaste flygplan kapabelt att lyfta av egen kraft. SR-71 kallas ofta för världens snabbaste flygplan överhuvudtaget, eftersom det kunde lyfta själv, landa själv, och användes av USA:s flygvapen i över 30 år[7]. Endast ett utav de snabbare flygplanen på listan är bemannat och kan landa ordentligt, och de är alla endast experimentella flygplan som behöver hjälp av andra farkoster för att kunna lyfta.
Lockheed SR-71 "Blackbird" var ett spaningsflygplan som flögs av det amerikanska flygvapnet från mitten av 60-talet till slutet av 90-talet.[7] Flygplanet hade sitt ursprung i prototypen YF-12 och föregångaren A-12, både väldigt snarlika slutversionen SR-71, alla med samma utmärkande design som gjorde planet svårt att upptäcka på radar.[7]
"Blackbird" kunde flyga långt, högt och otroligt snabbt. Huvudmodellen SR-71A flög som högst på 25 929 m höjd och satte ett fartrekord på mach 3,3, eller 3 530 km/h.[7]
SR-71 spelade en viktig roll i USA:s informationssamlande under kalla kriget då planet kunde undersöka över 160 km2 av ett fiendeland på en timme.[7] Om en missil avfyrades från marken var standardförfarandet att accelerera och helt enkel köra ifrån missilen.[7] Bland de få som lyckades upptäcka det supersnabba SR-71 fanns svenska Viggen-piloter som på 80-talet lyckades låsa sin målradar på planet.[8] Detta hände över Östersjön, som "Blackbird" i många år flög över helt ostört.[8]
Motorerna på SR-71 var, kan man säga, hybrider mellan vanliga jetmotorer och så kallade ramjetmotorer – snabba och lätta jetmotorer utan några större rörliga delar, som fungerar bäst vid två gånger ljudhastigheten och uppåt.[9] Vid lägre farter fungerade motorerna på SR-71 i stort sett som vanliga jetmotorer genom att ta in luft utifrån, trycka ihop luften med kompressorer och sedan förbränna den tillsammans med bränslet i förbränningskammaren.[10] Vid högre hastigheter började motorerna på SR-71 delvis att fungera som ramjetmotorer.[10] En ramjetmotor har ingen kompressor som trycker ihop i luften (detta blir för varmt i riktigt höga farter), utan luften pressas istället samman av sig själv av den kraft som skapas då motorn i hög hastighet far igenom atmosfären.[9] På SR-71 leddes luften delvis förbi de sista stegen i kompressorn och direkt in i efterbrännskammaren.[10]
Annons
Annons
Den stora fördelen med ramjetmotorer är att de får sitt syre från den omgivande luften,[9] vilket gör att ramjetdrivna farkoster kan uppnå "raketfarter" utan att behöva bära med sig eget syre, såsom raketer måste. Nackdelen är att ramjetmotorer kräver höga farter för att börja fungera,[9] men på SR-71:an löste man alltså det problemet genom hybridmotorerna.
Tack vare hybridmotorerna kunde alltså SR-71 nå sina höga farter utan att behöva lyfta fastsatt på ett bärflygplan, och "Blackbird" är världens snabbaste flygplan kapabelt att lyfta av egen kraft. SR-71 kallas ofta för världens snabbaste flygplan överhuvudtaget, eftersom det kunde lyfta själv, landa själv, och användes av USA:s flygvapen i över 30 år[7]. Endast ett utav de snabbare flygplanen på listan är bemannat och kan landa ordentligt, och de är alla endast experimentella flygplan som behöver hjälp av andra farkoster för att kunna lyfta.
3. Boeing X-51 WaveRider
Högsta hastighet: Mach 5,1 [11]
X-51 "WaveRider"-programmet var ett samarbete mellan det amerikanska flygvapnet och bland annat Boeing, med syfte att utveckla tekniken som krävs för att flyga i hypersoniska farter (från mach 5 och uppåt), för framtida färder till rymden och utvecklingen av hypersoniska vapen.[11] "Waverider"-projektets första testflygning skedde i maj 2010, då den 4 m långa obemannade flygplansmodellen X-51A kom upp i en hastighet av cirka mach 5.[11]
Vid flygningarna satt X-51A först ihop med en drivraket som hängde under ett bombplan av typen Boeing B-52 Stratofortress. Raketen och X-51A släpptes från bombplanet på en höjd av cirka 15 000 m, varvid raketen tändes och accelererade till överljudshastighet.[11] När raketen tillsammans med X-51A efter 30 s nådde runt mach 4,5 separerades de från varandra och X-51A tände då sin egen motor.[11] Vid den första testflygningen i maj 2010 fortsatte X-51A att accelerera i sammanlagt 200 s och nådde alltså cirka mach 5, men sedan fick flygplanet avsiktligt förstördes på grund av tekniska problem.[12]
En andra testflygning misslyckades då X-51A slog i havet efter att dess motor inte startat ordentligt.[11] Vid den tredje testflygningen tappade X-51A kontrollen efter separationen från raketen och försvann.[11] Den sista testflygningen gjordes i maj 2013 och var den mest lyckade.[11] Då flög X-51A över 42 mil på lite över 6 minuter och nådde mach 5,1 innan den plumsade ner i Stilla Havet.[11]
X-51 drevs av en så kallad scramjetmotor, som är speciellt framtagen för att kunna operera i hastigheter flera gånger ljudets. Vid testflygningarna med X-51A lyckades man göra de längsta flygingarna hittills med ett scramjet.[11] Du kan läsa mer om scramjetmotorn längre ner på listan, eftersom en sådan också användes när NASA några år före X-51 testflög sitt rekordflygplan X-43.
På bilden syns X-51A hängandes under vingen på ett B-52-flygplan. Den bakre halvan av farkosten är raketsteget som frigjordes efter att det skjutit igång X-51A.
X-51 "WaveRider"-programmet var ett samarbete mellan det amerikanska flygvapnet och bland annat Boeing, med syfte att utveckla tekniken som krävs för att flyga i hypersoniska farter (från mach 5 och uppåt), för framtida färder till rymden och utvecklingen av hypersoniska vapen.[11] "Waverider"-projektets första testflygning skedde i maj 2010, då den 4 m långa obemannade flygplansmodellen X-51A kom upp i en hastighet av cirka mach 5.[11]
Vid flygningarna satt X-51A först ihop med en drivraket som hängde under ett bombplan av typen Boeing B-52 Stratofortress. Raketen och X-51A släpptes från bombplanet på en höjd av cirka 15 000 m, varvid raketen tändes och accelererade till överljudshastighet.[11] När raketen tillsammans med X-51A efter 30 s nådde runt mach 4,5 separerades de från varandra och X-51A tände då sin egen motor.[11] Vid den första testflygningen i maj 2010 fortsatte X-51A att accelerera i sammanlagt 200 s och nådde alltså cirka mach 5, men sedan fick flygplanet avsiktligt förstördes på grund av tekniska problem.[12]
En andra testflygning misslyckades då X-51A slog i havet efter att dess motor inte startat ordentligt.[11] Vid den tredje testflygningen tappade X-51A kontrollen efter separationen från raketen och försvann.[11] Den sista testflygningen gjordes i maj 2013 och var den mest lyckade.[11] Då flög X-51A över 42 mil på lite över 6 minuter och nådde mach 5,1 innan den plumsade ner i Stilla Havet.[11]
X-51 drevs av en så kallad scramjetmotor, som är speciellt framtagen för att kunna operera i hastigheter flera gånger ljudets. Vid testflygningarna med X-51A lyckades man göra de längsta flygingarna hittills med ett scramjet.[11] Du kan läsa mer om scramjetmotorn längre ner på listan, eftersom en sådan också användes när NASA några år före X-51 testflög sitt rekordflygplan X-43.
På bilden syns X-51A hängandes under vingen på ett B-52-flygplan. Den bakre halvan av farkosten är raketsteget som frigjordes efter att det skjutit igång X-51A.
2. North American X-15
Högsta hastighet: Mach 6,7 (7 274 km/h) [13]
Det experimentella (därav X:et i namnet) raketflygplanet X-15 premiärflögs 1959 av NASA i samarbete med flygvapnet, flottan och tillverkaren North American och är fortfarande världens snabbaste bemannade flygplan.[13] X-15 innehade också världrekordet för den högsta höjden uppnått av ett flygplan,[13] ända fram till 2004 då rekordet slogs av flyg- och rymdfarkosten SpaceShipOne.[14] Faktum är att även X-15 nådde ända ut i rymden, och de mest högtflygande X-15-piloterna fick äran att kalla sig astronauter.[15]
X-15 lyftes upp hängandes under vingen på ett B-52-flygplan och släpptes på ungefär 14 000 m höjd.[13] Precis som Bell X-2, och även rymdfarkosten SpaceShipOne, så körde sedan X-15 järnet upp i atmosfären med sin raketmotor. Även om raketmotorn på X-15 bara var igång i cirka 80 till 120 sekunder,[13] så var den otroligt kraftig och gav X-15 en ordentligt skjuts. Resten av den normalt 8 till 12 minuter långa flygturen skedde utan motorkraft och slutade med en glidlandning i cirka 320 km/h.[13]
Efter att de första testflygningarna med raketmotorn började 1960 så slogs världsrekord efter världsrekord i både höjd och fart. Flera flygningar nådde högre än 50 miles (80 km), vilket är USA:s gräns för var rymden börjar.[18]
Allra högst kom Joseph A. Walker när han 1963 nådde 108 km,[13] vilket även är ovanför den internationella gränsen till rymden på 100 km. Walker upplevde rymdens tyngdlöshet och gjorde sedan en brant glidflygning ner och landade i Kaliforniens saltöken.[16]
Tack vare den kraftiga raketmotor som skickade upp X-15 på så höga höjder, kunde flygplanet uppnå extremt höga farter i den tunna luften. År 1967 lyckades piloten William "Pete" Knight uppe på 31 120 meters höjd flyga i 7 274 km/h, vilket fortfarande är den högsta hastigheten som ett bemannat motordrivet flygplan har uppnått.[13][17]
Sammanlagt tolv testpiloter fick privilegiet att riskera sina liv i världens snabbaste flygplan, varav en var Neil Armstrong.[13] Han flög dock inte så högt med X-15 att han fick kalla sig astronaut.[18]
Det experimentella (därav X:et i namnet) raketflygplanet X-15 premiärflögs 1959 av NASA i samarbete med flygvapnet, flottan och tillverkaren North American och är fortfarande världens snabbaste bemannade flygplan.[13] X-15 innehade också världrekordet för den högsta höjden uppnått av ett flygplan,[13] ända fram till 2004 då rekordet slogs av flyg- och rymdfarkosten SpaceShipOne.[14] Faktum är att även X-15 nådde ända ut i rymden, och de mest högtflygande X-15-piloterna fick äran att kalla sig astronauter.[15]
X-15 lyftes upp hängandes under vingen på ett B-52-flygplan och släpptes på ungefär 14 000 m höjd.[13] Precis som Bell X-2, och även rymdfarkosten SpaceShipOne, så körde sedan X-15 järnet upp i atmosfären med sin raketmotor. Även om raketmotorn på X-15 bara var igång i cirka 80 till 120 sekunder,[13] så var den otroligt kraftig och gav X-15 en ordentligt skjuts. Resten av den normalt 8 till 12 minuter långa flygturen skedde utan motorkraft och slutade med en glidlandning i cirka 320 km/h.[13]
Efter att de första testflygningarna med raketmotorn började 1960 så slogs världsrekord efter världsrekord i både höjd och fart. Flera flygningar nådde högre än 50 miles (80 km), vilket är USA:s gräns för var rymden börjar.[18]
Annons
Annons
Allra högst kom Joseph A. Walker när han 1963 nådde 108 km,[13] vilket även är ovanför den internationella gränsen till rymden på 100 km. Walker upplevde rymdens tyngdlöshet och gjorde sedan en brant glidflygning ner och landade i Kaliforniens saltöken.[16]
Tack vare den kraftiga raketmotor som skickade upp X-15 på så höga höjder, kunde flygplanet uppnå extremt höga farter i den tunna luften. År 1967 lyckades piloten William "Pete" Knight uppe på 31 120 meters höjd flyga i 7 274 km/h, vilket fortfarande är den högsta hastigheten som ett bemannat motordrivet flygplan har uppnått.[13][17]
Sammanlagt tolv testpiloter fick privilegiet att riskera sina liv i världens snabbaste flygplan, varav en var Neil Armstrong.[13] Han flög dock inte så högt med X-15 att han fick kalla sig astronaut.[18]
1. NASA X-43
Högsta hastighet: Mach 9,6 (cirka 11 265 km/h) [19]
Den obemannade flygfarkosten X-43 testflögs av NASA mellan åren 2001 och 2004 och var en del av det så kallade Hyper-X-programmet.[20] I november 2004 flög modellen X-43A i en hisnande hastighet av cirka 11 265 km/h och blev därmed världens snabbaste flygplan.[19]
Vid testflygningarna av X-43A tillämpades nästan exakt samma förfarande som vid testflygningarna av Boeing X-51 några år senare. Den knappt 4 m långa X-43A satt först fäst längst fram på en Pegasus-raket som släpptes från ett B-52-bombplan.[20]
Vid den första testflygningen i juni 2001 tappade man kontrollen på Pegasus-raketen innan separationen från X-43A, och man tvingades spränga både raketen och X-43A i luften.[20]
Vid den andra testflygningen i mars 2004 fungerade Pegasus, och den släppte X-43A som planerat. X-43A lyckades tända sin egen motor och accelererade ytterligare till mach 6,8, innan motorn stängdes av och flygplanet gjorde några kontrollerade manövrar innan den dök ner i Stilla havet.[21] X-43A slog vid testflygningen X-15:s tidigare hastighetsrekord och blev det snabbaste flygplanet någonsin.[20]
Vid den tredje och sista testflygningen i november 2004 släpptes X-43A från Pegasus på 33 000 m höjd i mach 9,6.[20][21] Motorn på X-43A tändes i 10 sekunder, och under den tiden lyckades flygplanet hålla farten, det vill säga mach 9,6.[21] Precis som vid den tidigare testflygninen utförde sedan X-43A några kontrollerade manövrar innan den dök i Stilla havet.[21] X-43A ökade världrekordet ordentligt och befäste sin titel som världens snabbaste flygplan, även om man kan tycka att den inte gjorde så mycket jobb själv. Men om man tycker att det låter lite för ett flygplan att bara lyckas hålla farten i nästan 10 gånger ljudets hastighet i 10 sekunder, ska man komma ihåg att världens första flygning av Wright-bröderna 101 år tidigare bara varade i 12 sekunder.[21]
Det stora målet med Hyper-X-programmet, ett mål som man också uppnådde, var att göra den första hypersoniska (mach 5 och uppåt) flygningen med en motor som andas luft, alltså får sitt syre från den omgivande atmosfären.[21] Motorn i X-43A var en typ av jetmotor kallad scramjet, vilket är kort för Supersonic Combustion Ramjet.[20][21] Precis som en ramjetmotor, som motorn i SR-71 Blackbird ju till viss del fungerade som i höga farter, får scramjetmotorn sitt syre från luften den far igenom, men till skillnad från i en ramjetmotor så har luften i en scramjetmotor överljudfart när den far igenom brännkammaren, medan luften i en ramjetmotor bromsas upp till underljudsfart vid luftintaget.[22] Att bromsa upp luften behövs för att kunna komprimera den och på sätt få en effektiv förbränning, men skulle man bromsa upp luften för mycket med scramjetmotorn, som är gjord för hypersoniska farter, så skulle det bildas så mycket stötvågor och värme att motorn inte kan producera dragkraft.[22] Scramjetmotorer har därmed en dålig förbränning vid "låga" hastigheter, utan är gjord för hypersoniska farter.[22] Precis som ramjetmotorer kan scramjetmotorer inte starta från stillastående utan behöver en hög fart innan de kan fungera, vilket scramjetmotorn i X-43 fick med hjälp av Pegasus-raketen.
Den övre bilden visar när X-43A accelereras av Pegasus, strax efter att ha blivit släppt från B-52-flygplanet vid den andra testflygningen. Den undre bilden är en illustration av X-43A när den flyger själv, frigjord från Pegasus.
På 50-talet inledde USA:s flygvapen flygningar med Lockheed X-7 som var ett obemannat ramjetflygplan som startade med hjälp av bärflygplan och ett raketsteg. X-7:s syfte var att användas som måldrönare för luftvärnsrobotar och var enligt Wikipedia gjord för att flyga i över mach 4, men vi har inte hittat några bra källor på hur fort det faktiskt flög.
På 60-talet inledde USA:s flygvapen flygningar med Lockheed D-21 som också var ett obemannat ramjetflygplan, men denna gång en spaningsdrönare. D-21 släpptes från början från en modifierad A-12 (SR-71-föregångaren) och senare från en Boeing B-52 Stratofortress (då tillsammans med ett raketsteg) och var gjord att flyga i över 3 200 km/h,[23] men inte heller här har vi inte hittat några bra källor på hur fort det faktiskt flög.
År 2010 och 2011 testflög USA:s försvar en motorlös flygfarkost kallad Falcon HTV-2 (Hypersonic Test Vehicle-2).[24] Detta gjordes som en del av vapenprogrammet Conventional Prompt Global Strike som har som mål att utveckla vapen som kan träffa var som helst på jorden inom en timme.[24] HTV-2 sköts först upp i rymden med en raket och glidflög sedan ner mot jorden i extrem fart.[23] Man gjorde två misslyckade testflygningar – dock nådde HTV-2 vid sin andra flygning Mach 20 och lyckades styra sig själv i tre minuter innan den kraschade.[24] Vi inkluderade inte HTV-2 på listan eftersom det inte hade någon motor, glidflög från rymden, kraschade, och var en vapenprototyp, men det har faktiskt kallats världens snabbaste flygplan.
Den obemannade flygfarkosten X-43 testflögs av NASA mellan åren 2001 och 2004 och var en del av det så kallade Hyper-X-programmet.[20] I november 2004 flög modellen X-43A i en hisnande hastighet av cirka 11 265 km/h och blev därmed världens snabbaste flygplan.[19]
Vid testflygningarna av X-43A tillämpades nästan exakt samma förfarande som vid testflygningarna av Boeing X-51 några år senare. Den knappt 4 m långa X-43A satt först fäst längst fram på en Pegasus-raket som släpptes från ett B-52-bombplan.[20]
Vid den första testflygningen i juni 2001 tappade man kontrollen på Pegasus-raketen innan separationen från X-43A, och man tvingades spränga både raketen och X-43A i luften.[20]
Vid den andra testflygningen i mars 2004 fungerade Pegasus, och den släppte X-43A som planerat. X-43A lyckades tända sin egen motor och accelererade ytterligare till mach 6,8, innan motorn stängdes av och flygplanet gjorde några kontrollerade manövrar innan den dök ner i Stilla havet.[21] X-43A slog vid testflygningen X-15:s tidigare hastighetsrekord och blev det snabbaste flygplanet någonsin.[20]
Vid den tredje och sista testflygningen i november 2004 släpptes X-43A från Pegasus på 33 000 m höjd i mach 9,6.[20][21] Motorn på X-43A tändes i 10 sekunder, och under den tiden lyckades flygplanet hålla farten, det vill säga mach 9,6.[21] Precis som vid den tidigare testflygninen utförde sedan X-43A några kontrollerade manövrar innan den dök i Stilla havet.[21] X-43A ökade världrekordet ordentligt och befäste sin titel som världens snabbaste flygplan, även om man kan tycka att den inte gjorde så mycket jobb själv. Men om man tycker att det låter lite för ett flygplan att bara lyckas hålla farten i nästan 10 gånger ljudets hastighet i 10 sekunder, ska man komma ihåg att världens första flygning av Wright-bröderna 101 år tidigare bara varade i 12 sekunder.[21]
Annons
Annons
Det stora målet med Hyper-X-programmet, ett mål som man också uppnådde, var att göra den första hypersoniska (mach 5 och uppåt) flygningen med en motor som andas luft, alltså får sitt syre från den omgivande atmosfären.[21] Motorn i X-43A var en typ av jetmotor kallad scramjet, vilket är kort för Supersonic Combustion Ramjet.[20][21] Precis som en ramjetmotor, som motorn i SR-71 Blackbird ju till viss del fungerade som i höga farter, får scramjetmotorn sitt syre från luften den far igenom, men till skillnad från i en ramjetmotor så har luften i en scramjetmotor överljudfart när den far igenom brännkammaren, medan luften i en ramjetmotor bromsas upp till underljudsfart vid luftintaget.[22] Att bromsa upp luften behövs för att kunna komprimera den och på sätt få en effektiv förbränning, men skulle man bromsa upp luften för mycket med scramjetmotorn, som är gjord för hypersoniska farter, så skulle det bildas så mycket stötvågor och värme att motorn inte kan producera dragkraft.[22] Scramjetmotorer har därmed en dålig förbränning vid "låga" hastigheter, utan är gjord för hypersoniska farter.[22] Precis som ramjetmotorer kan scramjetmotorer inte starta från stillastående utan behöver en hög fart innan de kan fungera, vilket scramjetmotorn i X-43 fick med hjälp av Pegasus-raketen.
Den övre bilden visar när X-43A accelereras av Pegasus, strax efter att ha blivit släppt från B-52-flygplanet vid den andra testflygningen. Den undre bilden är en illustration av X-43A när den flyger själv, frigjord från Pegasus.
På 50-talet inledde USA:s flygvapen flygningar med Lockheed X-7 som var ett obemannat ramjetflygplan som startade med hjälp av bärflygplan och ett raketsteg. X-7:s syfte var att användas som måldrönare för luftvärnsrobotar och var enligt Wikipedia gjord för att flyga i över mach 4, men vi har inte hittat några bra källor på hur fort det faktiskt flög.
På 60-talet inledde USA:s flygvapen flygningar med Lockheed D-21 som också var ett obemannat ramjetflygplan, men denna gång en spaningsdrönare. D-21 släpptes från början från en modifierad A-12 (SR-71-föregångaren) och senare från en Boeing B-52 Stratofortress (då tillsammans med ett raketsteg) och var gjord att flyga i över 3 200 km/h,[23] men inte heller här har vi inte hittat några bra källor på hur fort det faktiskt flög.
År 2010 och 2011 testflög USA:s försvar en motorlös flygfarkost kallad Falcon HTV-2 (Hypersonic Test Vehicle-2).[24] Detta gjordes som en del av vapenprogrammet Conventional Prompt Global Strike som har som mål att utveckla vapen som kan träffa var som helst på jorden inom en timme.[24] HTV-2 sköts först upp i rymden med en raket och glidflög sedan ner mot jorden i extrem fart.[23] Man gjorde två misslyckade testflygningar – dock nådde HTV-2 vid sin andra flygning Mach 20 och lyckades styra sig själv i tre minuter innan den kraschade.[24] Vi inkluderade inte HTV-2 på listan eftersom det inte hade någon motor, glidflög från rymden, kraschade, och var en vapenprototyp, men det har faktiskt kallats världens snabbaste flygplan.
Referenser (och vidare läsning)
[1]
"Re-Entry Aircraft". NASA. Läst 1 juni 2019.
[2]
"Apollo 10". NASA. Läst 1 juni 2019.
[3]
"Apollo 10". NASA. Publicerad 17 maj 2019. Läst 1 juni 2019.
[4]
"NASA Armstrong Fact Sheet: Bell X-2 Starbuster". NASA. Läst 1 juni 2019.
[5]
Stephen Dowling. "The pilot who stole a secret Soviet fighter jet". BBC. Publicerad 5 sep 2016. Läst 1 juni 2019.
[6]
"Highest altitude by an aircraft (official)". Guinness World Records. Läst 1 juni 2019.
[7]
"Setting Records with the SR-71 Blackbird". Smithsonian National Air and Space Museum. Läst 1 juni 2019.
[8]
"Jaktviggen lämnar Malmen efter 35 år". Corren. Publicerad 5 feb 2004. Läst 1 juni 2019.
[9]
"ramjet". Encyclopedia Britannica. Läst 1 juni 2019.
[10]
"J58 The Powerplant for the Blackbirds". The SR-71 Blackbird. Läst 1 juni 2019.
[11]
"X-51A Waverider". U.S Air Force. Läst 1 juni 2019.
[12]
"X-51A Makes Longest Scramjet Flight". NASA. Publicerad 28 maj 2010. Läst 1 juni 2019.
[13]
"NASA Armstrong Fact Sheet: X-15 Hypersonic Research Program". NASA. Läst 1 juni 2019.
[14]
Burt Rutan. "SpaceShipOne". Encyclopedia Britannica. Läst 1 juni 2019.
[15]
"X-15". Encyclopedia Britannica. Läst 1 juni 2019.
[16]
"NASA Chief Test Pilot Joe Walker's Flight in X-15". NevAerospaceHOF. Visad 1 juni 2019.
[17]
"Fastest aircraft, rocket-powered". Guiness World Records. Läst 1 juni 2019.
[18]
Bob van der Linden. "Neil Armstrong and the X-15". National Air and Space Museum. Läst 1 juni 2019.
[19]
"Faster Than a Speeding Bullet: Guinness Recognizes NASA Scramjet". NASA. Publicerad 20 juni 2005. Läst 1 juni 2019.
[20]
"NASA Armstrong Fact Sheet: Hyper-X Program". NASA. Publicerad 28 feb 2014. Läst 1 juni 2019.
[21]
"Past Projects: X-43A Hypersonic Flight Program". NASA. Publicerad 3 nov 2009. Läst 1 juni 2019.
[22]
"Scramjet Propulsion". Glenn Research Center - NASA. Läst 1 juni 2019.
[23]
"Lockheed D-21B Drone". The Museum of Flight. Läst 1 juni 2019.
[24]
"Superfast Military Aircraft Hit Mach 20 Before Ocean Crash, DARPA Says". Space.com. Publicerad 11 aug 2011. Läst 1 juni 2019.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Människan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
